Ikväll är det releasefest i Stockholm. Det som ska firas är att årets åttonde bok om Sverigedemokraterna ges ut. Den här gången är det journalisterna tillika äkta makarna Annika Hamrud och Elisabet Qvarford som i reportageform dokumenterat partiet under årets valrörelse.

Vad finns mer att säga om SD?

–Alla ställer den frågan, den börjar bli väldigt tråkig, det är inte en speciellt originell vinkel du valt till din artikel. Mitt svar är att det finns en generell trend att människor vill läsa böcker, och reportageböcker är det som säljer, säger en lätt irriterad Annika Hamrud.

Men presenterar ni några nya uppgifter?

–Vi har fokuserat på hur de är nu. Mycket av rapporteringen handlar om hur de var förr, många skriver om den misslyckade ompaketeringen, att det finns nazister kvar i partiet. Men då glömmer man bort att berätta vad de vill bli. Vi har intervjuat nästan alla som nu är riksdagsledamöter och vi har kommit dem så nära att vi har börjat förstå hur de tänker på ett något djupare plan.

Redaktionen på Quick response, en sajt som granskar nyhetsrapporteringen om invandring, integration och främlingsfientlighet, har läst igenom det senaste årets bokflod om SD. Projektledaren Arash Mokhtari tycker inte att det är lika självklart att det behövs ytterligare en bok.

–Om man vill vara lite cynisk kan man fråga sig om det bara är ett sätt att nischa sig för att få sitta i tv som expert på Sverigedemokraterna. Nu är jag är inte så cynisk av mig, jag tror att alla som skriver en bok gör det för att de känner att de har något att säga, att det saknas något. Men det är inte så jättetydligt vilka skillnaderna är mellan alla böcker om dem.

Daniel Poohl, chefredaktör för tidskriften Expo, har tillsammans med Mikael Ekman skrivit en annan av årets SD-böcker, Ut ur skuggan. Deras syfte var göra ett mer tidlöst standardverk om partiet. Daniel Poohl tycker inte att det är konstigt att så många böcker ges ut i snabb takt nu.

–På många sätt är SD det mest intressanta som hänt i svensk politik på många år. De aktiverar frågor om det demokratiska systemet, väljarkåren och de andra partierna. Genom SD kan man berätta mycket.

Hur många böcker till kan vi vänta oss?

–Det kommer nog en ny våg av böcker om några år som handlar om hur Sverigedemokraterna har påverkat. Just nu känns marknaden ganska mättad, men jag vet inte, det finns säkert folk därute som sitter med idéer de vill skriva, säger Daniel Poohl.

Kan man misstänka att förlagen försöker profitera på SD?

–Alla som skriver böcker hoppas självklart att de ska sälja. Det måste finnas en marknad för att förlagen ska vara intresserade, det är anledningen till att alla börjar skriva om partiet nu.

Björn Linnel, förläggare på Natur & Kultur som gett ut två SD-böcker, ser förlagsvärldens uppblossade intresse som en del i en större trend med utgivning av reportageböcker.

–För femton år sedan talade man om den historiska boomen med fenomenen Peter Englund och Dick Harrison. De senaste fem–sex åren har stora och inte minst mindre förlag jobbat aktivt med reportageboken, som fått en återkomst med Björn af Kleen, Gellert Tamas, Elisabeth Åsbrink och så vidare.

Enligt Björn Linnel har en av de mest uppmärksammade böckerna om SD som kom ut redan förra året, Pontus Mattssons Sverigedemokraterna in på bara skinnet, sålt ”hyfsat” för en reportagebok, 3000–4000 exemplar.

Daniel Poohl och Annika Hamrud är, liksom nästan alla författare som skriver om SD, uttalade motståndare till partiet.

Är det ett problem?

–Jag har inte reflekterat över att det skulle vara problematiskt. Läser man böckerna är de ganska uppenbart gjorda utifrån journalistiska principer, det är inga propagandaverk. De är nyfikna i första hand, de vill förstå partiets framgångar och framväxt, säger Daniel Poohl.

Annika Hamrud säger att hon inte orkar möta ännu en sverigedemokrat just nu.

–Jag är jättetrött på att säga ”vad intressant” istället för ”dra åt helvete”, att höra så mycket rasism utan att säga emot. Det var därför vi gjorde en inledning och epilog i boken där jag vräker ur mig ilskan.

Ändå hävdar hon att reportagen i boken är sakliga, och att de låter de intervjuade prata till punkt. För hennes del bottnar författandet av boken i frustration över att hon inte fick skriva om SD på sin tidigare arbetsplats, Dagens Nyheter, som hon sade upp sig från i april i år.

–Det fanns ett tydligt beslut att inte skriva om SD alls. Jag har väldigt svår att förstå hur en ansvarig utgivare för en rikstidning kan besluta att man inte ska bevaka ett parti som är på väg in i riksdagen.

Sverigedemokraterna själva verkar ta den accelererande utgivningen med ro. Före valet sade partiledaren Jimmie Åkesson att det gynnar SD när ”etablissemanget” skäller på dem. Det har förändrats nu med riksdagsinträdet, konstaterar Erik Almqvist, riksdagsledamot.

–Det finns inte samma behov längre av att folk skäller på oss bara för att vi ska kunna synas. Jag ser fram emot den dag när det skrivs en bok som granskar vår politik. Fokus har hela tiden varit på partiet, man uppfattar att det finns problematik kring oss och demoniserar partiet som sådant, men man utgår sällan från den politik vi har i vårt partiprogram.

Författaren Daniel Poohl har inget tydligt svar på hur böckerna påverkar bilden av SD.

–Generellt är det så att om kunskapsnivån om ett fenomen ökar, så ökar möjligheterna att bemöta det. Jag tror att politikernas valhänta bemötande av SD beror mycket på kunskapsbrist.

Vem ska läsa alla SD-böcker?

–De flesta böckerna är anpassade för dem som köper samhällslitteratur, de har ingen ambition att omvända SD-väljare, säger Daniel Poohl.

Kollegan Annika Hamrud är inne på samma spår.

–Jag tror inte att det spelar så himla stor roll vad vi gör, för en stor del av deras väljare får information från internet, de läser inte dagstidningar och böcker. Våra läsare röstar inte på Sverigedemokraterna, det är helt olika världar.