De rapporterade om tragedin redan första dygnet. Han som journalist och pappa, hon som drabbad - på flykt undan Anders Behring Breiviks dödsskjutningar på Utöya.

Men artiklarna i Verdens gang kunde inte berätta allt. När ett förlag föreslog att de skulle skriva en bok blev det ett sätt att nyansera upplevelsen.

- I en bok får du fram så mycket mer än i en tidningsartikel eller en tv-intervju. Här kan du skildra känslor i olika lager, berättar Erik Sönstelie, tidigare journalist på Verdens gang och nyhetschef på Svenska Dagbladet som i dag är projektledare på Schibsted ASA.

Sedan Utöyatragedin förra året har det skrivits en mängd böcker om dagen som för alltid förändrade Norges historia. Erik och Siri Sönstelie bestämde sig för att ge en personlig berättelse.

- Men förhoppningsvis inte privat. Och det är förstås en balansgång, berättar Erik Sönstelie när vi ses i Stockholm.

Siri Sönstelie tvekade först att ge ut boken. För henne var skrivandet i första hand en terapeutisk handling. Men övertygelsen att det var viktigt att dela den med resten av världen tog överhand.

- Kanske andra kan ta lärdom av hur jag agerade och reagerade. Sedan har jag försökt att utesluta det mest privata.

Det som slutligen fick far och dotter att skriva gemensamt var kampen för demokratin, den som Anders Behring Breivik försökte krossa med sina terrorhandlingar.

- Om inte alla böcker hade kommit ut hade det mer blivit en teknisk diskussion om 22 juli, tror Erik Sönstelie.

I dag lever Siri Sönstelie ett någorlunda normalt liv med studier i England. Men hon kan fortfarande inte höra skarpa ljud utan att ducka, kroppsliga minnen från skotten som föll den ödesdigra kvällen när hon befann sig på sitt första politiska läger för AUF-ungdomar.

- Söndagens manifestationer kommer förstås att sätta igång en del känslor, men sammantaget mår jag rätt bra nu. Jag sover igen, men har haft koncentrationssvårigheter i skolan.

Med domen över Anders Behring Breivik i augusti tror Erik Sönstelie att några dörrar till det förflutna kommer att stängas. Men inte alla.

- Jag tror att det är ett kapitel som stängs, men det är inte slutet. Kanske för Norge, men inte för de drabbade. De kommer att förföljas av det här genom hela livet.