Boken fick en hel del uppmärksamhet i samband med disputationen i slutet av förra hösten. Även om det inte fanns någon särskild uträkning med tidpunkten var utgivningen väl tajmad. När är intresset för ett varuhus större än i julhandeln?
Det är nämligen varuhuset NK under 1900-talets fyra första decennier som står i centrum för ena delen av Drömmars värde. Den andra delen handlar om de stora lotterierna.

– Jag antar, säger Orsi Husz, att mitt intresse för varuhus och konsumtionskultur kan ha att göra med att jag växte upp i det kommunistiska Östeuropa, där det mesta var så grått.
– När jag var fjorton var jag i Paris, och varuhusen där gjorde ett enormt intryck på mig även om jag inte hade råd att handla. Och så brukade mormor ofta berätta om hur det var i Budapest före kriget, ja, det där har nog betytt en del för mitt val av avhandlingsämne.

Det som framför allt lockar Orsi Husz är det sätt varpå människor skapar mening genom sin konsumtion, och hur vi förhåller oss till och handskas med det materiella.
– Ofta handlar det om att skapa sig en identitet, förstås, men det handlar om många andra saker också, moral till exempel.

De moraliska aspekterna på konsumtionen spelade en stor roll i det offentliga samtalet om både varuhus och lotterier i det tidiga 1900-talet. Det glittrande varuhuset med fri entré till sina förföriska skyltningar, och lotteriet som frestade den fattige med möjligheten till en arbetsfri inkomst – oron var stor på många håll för att vårt lutheranskt fostrade folk, inte minst dess kvinnliga del, skulle hemfalla åt oförnuft och njutningslystnad.
Fast det som imponerade allra mest på publiken när Ferdinand Bobergs pampiga NK-palats slog upp portarna på Hamngatan 1915 var att det var så modernt och tekniskt avancerat.

Varuhus var vid den tiden något som i första hand förknippades med världsstäder som New York, Chicago, Paris och London. NK blev det första riktiga varuhuset i Sverige, ett ställe som erbjöd sina kunder allt under ett tak, från livsmedel till salongsmöblemang. Varorna hade fasta priser, inget prutande förekom, och inget köptvång var det heller. Vem som helst var välkommen in att bara titta på de utställda varorna och på de tekniska nymodigheterna, såsom den rullande trappan.

Varuhuset var en upplevelse i sig själv, på ett helt annat sätt än de ställen där man dittills varit van att förvärva livets nödtorft. Så här skrev en hänförd journalist i Stockholms dagblad, citerad i avhandlingen, i samband med invigningen 1915:
”Det är något utomordentligt raffineradt i det sätt hvarpå dylika stora varuhus förmå lägga frestelser af alla slag i vägen för ett svagt och lättrördt kvinnohjärta. Att gå i butiker hör annars inte till det enbart roliga i den här världen, men att få ‘go shopping‘ i ett dylikt palats, det är nästan enbart en njutning.”

Jodå, skribenten var själv kvinna, och redan i utgångsläget betraktades NK i stor utsträckning som en värld för kvinnor. Inte nog med att damavdelningarna var störst, hela miljön var på något sätt kvinnligt präglad. Det var, får man förmoda, för att inte skrämma bort de manliga kunderna som herr- och damavdelningarna under de första åren hölls strängt åtskilda, det fanns till och med separata ingångar för herrar och damer. ”Man ansåg”, konstaterar Orsi Husz i avhandlingen, ”att herrpubliken behövde få sinnesro i en annars så kvinnligt dominerad omgivning när de gjorde sina inköp”.

Frågan är förstås om varuhuset bidrog till att befästa de stereotypa könsrollerna, och genom sina frestelser och förförelseknep medverkade till att stärka samhällets patriarkala strukturer. Det är en åsikt som har framförts av många forskare, men Orsi Husz anser att det är en förenklad bild.
Ett varuhus som NK erbjöd exempelvis nya arbetstillfällen och karriärmöjligheter för kvinnor. Dessutom var varuhuset ett av få rum i offentligheten dit den tidens kvinnor kunde gå utan herrsällskap, utan att fläcka sin anständighet. NK:s tesalong kom att bli en mötesplats för bland annat kvinnliga journalister och rösträttskämpar.
– Ja, varuhuset hade hela tiden två sidor om man ser till könsaspekten, en konserverande och en emanciperande, säger Orsi Husz.

Därtill underlättade varuhuset i största allmänhet för de mindre bemedlade att föreställa sig hur en bättre framtid kunde se ut. Kanske hade de inte råd att köpa vad de ville ha, men deras drömmar fick fastare form.
Och drömmar är förstås också vad ett lotteri ytterst handlar om.
Till skillnad från varuhusen var lotterier långt ifrån något nytt påfund vid förra sekelskiftet. Flera av den tidens tongivande politiker betraktade tvärtom lotterier som en ålderdomlig företeelse som snart skulle dö ut av sig själv.

Men där hade de ju fel, och eftersom lotteriernas intäkter var stora och ofta användes till behjärtansvärda ändamål inställde sig frågan om inte staten själv borde inrätta ett lotteri, eller om det vore att underblåsa de fattigas skamlösa drömmar om lättförtjänta pengar.

Alla de politiska partierna var splittrade i frågan, och Husz berättar i sin avhandling om hur de slet med den i decennier. Först när man började betrakta lotterier som en form av nöjeskonsumtion snarare än som ett tvivelaktigt sätt för lottköparna att tjäna pengar kunde riksdagen enas. Beslutet som resulterade i statliga Penninglotteriet fattades 1938.

Därefter har det som bekant rullat på. Sedan statsmakterna krånglat sig ur sitt moraliska dilemma på 1930-talet har lotterier och spel utvecklats till en pålitlig inkomstkälla för staten. Förra året levererade AB Svenska spel, där Penninglotteriet numera ingår, nästan fem miljarder kronor i vinst.

Själv har Orsi Husz aldrig känt sig lockad av spel och lotterier, och hon tillhör inte heller dem - och de är inte så få i dag – som anger shopping som fritidsintresse.
– Kanske hade man kunnat säga att shopping var ett fritidsintresse för mig när jag var yngre, men på den tiden hade jag nog inte tyckt att det var en tillräckligt fin sysselsättning för att erkänna det, säger hon och ler.
– I dag skulle jag inte ha några problem med det, och jag tycker att det är fel att moralisera över dagens masskonsumtion. Fler har råd att köpa mer i dag, och det är väl bara bra.

Däremot, påpekar hon , finns det naturligtvis inslag i masskonsumtionen som det kan finnas anledning att ta avstånd från, av etiska eller politiska skäl.
– Jag vill, lika lite som någon annan, ha gymnastikskor som har tillverkats av indonesiska åttaåringar, eller köpa saker som produceras på ett sådant sätt att miljön eller människors hälsa skadas. Jag menar bara att man inte ska lägga moraliska aspekter på konsumerandet i sig.

Avhandlingsarbetet har dessvärre lett till att Orsi Husz inte tycker att det är riktigt lika roligt att gå på NK i dag som det var förr, men konsumtion i olika former intresserar henne fortfarande som forskningsuppgift. Tillsammans med två ekonomhistoriker driver hon nu ett projekt som handlar om den svenska borgerligheten under 1900-talet.
– Min del i projektet handlar om pengar och pengars värde, berättar hon.
– Jag tänker undersöka privatekonomiska råd, till exempel sådana som publicerades i Skattebetalarnas förenings tidskrift, och jag ska se på hur livförsäkringar och andra finansiella tjänster, exempelvis bankkonton, marknadsfördes. Det som intresserar mig är normerna och värderingarna, helt enkelt den kultur som framträder när människor talar om pengar.