I februari infaller två av det svenska gayårets tre höjdpunkter: Melodifestivalen och Gaygalan (på den tredje, Pridefestivalen, är schlagerkvällen den största begivenheten näst efter paraden).

Vid sidan av förskolebarnen är det svenska homosamhället Melodifestivalens främsta tillskyndare. På tv-sända Gaygalan, som hålls på Cirkus om två veckor, syns samma fenomen: Heterosexuella tv-kändisar blir överösta med kärlek av homosexuella män. Artistprogrammet innehåller få icke schlager- eller Idolrelaterade punkter.

Högst jubel på förra årets Gaygala fick Maria Montazami, känd för att gå runt och hänga gardintofsar på allt i TV3:s Svenska Hollywoodfruar, som kammade hem kategorin ”Årets vi älskar dig”. Hon har chans till storslam i år igen. Mest populär blir annars alltid den heterosexuella kvinnliga programledaren, som garanteras gayikonstämpel efteråt (samt i allmänhet jobbet som nästa års Guldbaggevärd). I år är det TV4-profilen Carina Berg som ska kärleksbombas till medeltiden.

Värmen är ömsesidig.

–De är mer entusiastiska och sjunger med i låtarna, det är en enorm känsla att spela för dem, jag får ett verkligt gensvar och känner kärlek, säger Kikki Danielsson till Sydsvenskan i ett typiskt omdöme om gaypubliken.

Det är ett faktum att det inte går att driva gayklubb med vinst i Stockholm utan schlagermusik. Till och med festfixaren Navid Kabiri, som i åratal kämpat hårdare än de flesta för att introducera balearisk house på våra breddgrader, har resignerat och kallar numera sina klubbar ”The World’s Largest Schlager Party”.

När gaytidningen QX redaktör Ronny Larsson intervjuar Maria Montazami inleder han artikeln med orden: ”Egentligen ville jag inte göra den här intervjun. Jag ville inte riskera att något skulle påverka mitt förhållande till Maria Montazami. Hon skulle fortsätta vara den där underbara personen som jag och alla andra svenskar älskat i Svenska Hollywoodfruar”. En dokusåpakändis som upphöjt ideal.

På schlagerbloggarna, många drivna av homosexuella män, djupanalyseras Melodifestivalens alla moment som gällde det ett riksdagsval. Aftonbladets schlagerkrönikör Torbjörn Ek visade att det är på blodigt allvar när han i somras krigslystet meddelade att han bojkottar hela Pridefestivalen eftersom schlagerhatare i organisationen gett ett dåligt coverband i uppdrag att ordna den traditionella schlagerkvällen. ”Genom att försämra schlagerkvällen… hoppas man dra mindre folk så att kvällen snart kan läggas ner”, slog Ek konspiratoriskt fast.

Schlagerhatare i Pride? Jo, motståndsfickor finns, för självklart älskar inte alla homosexuella män schlager. Men besattheten för genren är ändå tillräckligt stor för att pekas ut som en bärande del av svensk bögkultur enligt Tiina Rosenberg, professor i genusvetenskap och själv schlagerfan. I den lesbiska kulturen finns däremot inte alls motsvarande schlagerkanon.

Särskilt mycket forskning kring varför bögar gillar det överdrivet känslosamma och estetiskt grälla finns inte, berättar Rosenberg. Den enda empiriska studie som gjorts i Sverige på området gäller en annan ”bögig” genre, opera. En gemensam nämnare mellan schlagerbögar och operabögar är divakulten.

–I bögkulturen är man nästan uteslutande intresserad av kvinnorna, som Kikki Danielsson som är den klassiska överlevaren. Det är bara där du hittar de här gamla avdankade tanterna. Det måste finnas något misslyckande, olycklig kärlek, lidande och en övertygande dos av skam. Skammen är central i all gaykultur. Det är bögkulturens stora insats för mänskligheten, man har en enorm förståelse för de som gjort bort sig eller blivit illa behandlade, säger hon.

Peter Tai Christensen, som skrivit boken Schlagerbög, påpekar att schlagerdivorna ofta sjunger om obesvarad eller förbjuden kärlek – ett tema som många homosexuella män känner igen sig i. Han beskriver även schlagern som en sorts fristad.

Motsvarande dyrkan av det glättiga återfinns i gaykretsar utanför landets gränser. Schlager är stort i Norden och det tyskspråkiga Europa, medan den i den anglosaxiska världen motsvaras av hyllningar till artister som Kyle Minogue och Bette Midler och annat som ryms i svår-översatta ”camp” (”fjollig” täcker inte in alla aspekter av det estetiska begreppet). Och divakulten finns i gaykulturer över hela världen.

Inte är fenomenet särskilt nytt heller. Redan 1964 skrev Susan Sontag i essän ”Notes on camp” att begreppet till sitt väsen består av kärleken till det onaturliga och överdrivna, och att homosexuella utgör dess förtrupp.

Onekligen finns mer smakfulla sätt att finna identifikation och samhörighet. Varför rusar dagens bögar inte man ur huse för att se, säg, tokhyllade stjärnskottet Xavier Dolans filmer eller Angels in America på Stadsteatern istället för att sitta klistrade framför Marie Serneholt och Rickard Olsson sex helger i rad?

Roger Wilson har i några år som tidningen QX kulturella alibi – symboliskt nog undanskymd på näst sista sidan – försökt uppfostra bögarna i deras egen kulturhistoria. Tappert skriver han månad efter månad om vass queerkultur som Christopher Isherwood, Sarah Waters, Bruce La Bruce, Rosa von Praunheim och Mark Ravenhill.

Han ser snarare fäblessen för schlager och hemmafruar som ett uttryck för svenska bögars ansträngningar för att accepteras av majoritetssamhället. Genom att göra sig ofarliga och omhulda det lättsamma får de plats i folkhemmet. Divakultens giltighet idag är han tveksam till.

–Om man väljer Maria Montazami och Kikki Danielsson som sina divor nu och valde Maria Callas och Judy Garland förr så har det gått inflation i divorna. Det finns en skillnad i smärta och risktagande där, säger Roger Wilson.

”Först kommer bögarna, sedan tonårsflickorna, sedan den breda underhållningsindustrin”, sammanfattar karaktären Samantha Jones samhällets trendmekanismer i ett avsnitt av tv-serien Sex and the City, för att göra en annan ytfixerad gaykulturell referens. I Sverige kan vi konstatera att bögarna älskade schlager under öknenvandringen när tävlingen drogs med töntstämpel, långt innan Christer Björkman (som själv kom ut 1996) förvandlade den till dagens mediecirkus. Och medan övriga landet härom året var besatt av elaka Anna Anka så var bögarnas favorit i Svenska Hollywoodfruar redan från start sävliga Montazami, som nu syns överallt medan Anka är bortglömd (jodå, seriens producent är homo).

Om det nu är så att bögarna går före så erbjuder framtiden kanske ändå visst hopp. Spännande saker är nämligen på väg att hända i svensk gayvärld, berättar Roger Wilson.

–En schlagertrötthet börjar breda ut sig också i homorörelsen, det har blivit lite för allmänt för att vara subkulturellt. 80-talisterna kommer nu och de tar för sig på ett annat sätt. Det är kanske den första skamlösa böggenerationen. Det ska bli intressant att se vad som händer när de utforskar sin potential.