I måndags publicerades den före detta Blurbasisten Alex James självbiografi Bit of a Blur här i England. Den har fått strålande recensioner och jag läste ständigt småfnittrande precis ut den på en flygresa till Stockholm. Han är en hemskt rolig skribent och skriver precis som han ser ut – som en bortskämt valpig överklass-snobb med luggen i ögonen. Men hur underhållande det än är att ta del av hans beskrivningar av sina – och hans bandkollegers – sprit- och kokainexcesser från 90-talets mitt så är det man verkligen tar med sig när man slagit igen boken hur Blur är ett av oerhört få band som mangrant kommit ut på andra sidan med en imponerande vuxen värdighet.
Jag har ju läst Alex James varje vecka sedan jag kom till London, både som ostkrönikor i Observer Food Monthly och som krönikör i The Independent där han skriver om sin vardag som bonde. Japp, Alex James blev trebarnsfar och mjölkbonde i whiskeyfärgade manchesterbyxor och Barbourrock. Sångaren Damon Albarns karriär efter Blur är mer väldokumenterad. Men vid sidan av Gorillaz och projektet The Good, The Bad and The Queen (som i konkurrens med Justice och Nick Lowe faktiskt gjort årets hittills bästa popalbum) har han precis köpt ett nytt hus runt hörnet från där jag bor i Notting Hill och kan dagligen ses lekandes ute i trädgården med sin dotter. Förutom när han är i Manchester och följer repetitionerna av sin första opera – The Monkey Opera, komponerad i samarbete med den kinesiska teaterregissören Chen Shi-Zheng – som har premiär om två veckor.
Batteristen Dave Rowntree har inlett en strålande karriär som lokalpolitiker för Labour och Graham Coxon, bandets briljanta gitarrist och Camden ambassadör, har, efter att ha tampats med grava alkoholproblem, växt upp till Englands allra nyktraste – och tveklöst en av det här landets mest folkkära – artister som sakta men säkert spelat sig till en enorm publik utan att någon egentligen märkte hur det gick till.
Än mer unikt – på ett nästan irriterande vis – är det faktum att Blurs samtliga medlemmar fortfarande är de bästa av vänner och ska, om de hinner, spela in ett nytt album i höst. Och förra veckan röstades de – aningen överraskande – fram till världshistoriens bästa band av 25000 brittiska radiolyssnare. Anledningen har betydligt mindre med deras musiks egentliga kvalitet att göra, men desto mer med just hur medlemmarna gått vidare och således idag framstår som det enda riktigt stora bandet ur sin generation som aldrig blev pinsamma.
