Mest av allt liknar licensjakten på varg svensk buskis i regi av Lasse Åberg. Sällskapsresan möter Repmånad, ungefär. I Örebro län fick en varghane frambenet avskjutet. I Värmland sköts en tik i baken och kunde avlivas först efter två dygn av plågor. Ett okänt antal valpar har blivit föräldralösa när en tiondel av den utrotningshotade svenska vargstammen på ett dygn utplånades, liksom stora delar av allmänhetens förtroende för regeringens miljöpolitik.
Hur kunde det bli så fel? De flesta var ju överens. Alla riksdagspartier utom vänstern och miljöpartiet höll med om att ett antal vargar behövde skjutas av för att förebygga inavel. Det kunde ha hanterats snyggt och professionellt. Men i sin iver att fiska röster på landsbygden ordnade miljöminister Andreas Carlgren istället ett jippo som lockade flera tusen övertända fritidsjägare ut i skogen. Vad Carlgren inte hade räknat med var att vargen, som under årtusenden utmålats som ondskan själv, visade sig väcka lika starka ömhetskänslor hos befolkningen som noshörningen Nelson. Vad hade hänt? Varför älskade så många (i synnerhet ungmoderater) plötsligt detta skabbiga och dreglande rovdjur? Till skillnad från det provinsiella varghatet, med rötter i medeltiden, måste svaret sökas i vår omedelbara nutidshistoria.
Nämligen i de vältuktade skogsområden som omger egnahemsvillor och hyreshus i de svenska städerna.
Där bor ett troll klätt i en dräkt av löv och en hatt av näver. Sedan 1959 kallas varelsen visserligen inte för troll, utan enbart för Skogsmulle, eftersom Socialstyrelsen påpekade att ordet troll kunde inge skrämmande associationer hos känsliga barn. Skogsmulleskolan skapades av Friluftsfrämjandets intendent Gösta Frohm. Han hade en idé om att tidig naturkontakt skapar en grundlägg- ande kärlek till naturen. Och att det man älskar värnar man. I 1950-talets sysslolösa hemmafruar hittade Frohm en outnyttjad resurs och kallade ”intresserade mödrar” till utbildning i växt- och djurliv.
Generationer av svenska barn har sedan dess studerat myllrande myrstackar i lupp, slickat på stenar för att känna hur de smakar och fångat grodyngel i gamla syltburkar. Skogsmulle lärde oss att naturen inte måste besegras eller erövras utan var ett känsligt väsen i behov av kärlek och omvårdnad. Friluftslivet kom att domesticeras, för att använda idéhistorikern Petra Rantatalos ord. Skogen blev helt enkelt en del av den traditionellt kvinnliga sfären tillsammans med hemmet och familjen.
Det är få personer över 6 år som tar en tant i trolldräkt på allvar. Carlgren gjorde det uppenbarligen inte. Han valde att fjäska för den bredbenta jägarlobbyn istället. Det var hans stora blunder. I slutet av 1970-talet var vi nämligen runt 80000 barn som årligen klafsade runt bland träden i gummistövlar. Det innebär att det idag finns en väldig massa vuxna människor som intimt förknippar skogen och dess djur med en oskyldig och lycklig tid i livet. Kånkenryggsäcken packad med varm choklad som bildar skinn i muggen. Knäckebrödet som har blivit mjukt och segt av att ligga inslaget i gladpack. Vi glömmer aldrig Skogsmulles budskap: ”Var rädd om naturen”.
