–Jag tror pappa blir glad i sin himmel, säger Sophia Hogman, som spelar banjo i kvartetten.

De senaste veckorna har Abalone Dots hyllats för sina liveframträdanden och nya plattan. De är glada för alla superlativer men tycker att det känns ”ovant”. Egentligen startade allt redan när tjejerna var tonåringar och medverkade i en musikal om Ronja Rövardotter. Violinisten Elin Mörk spelade Ronja medan låtskrivaren Rebecka Hjukström och Sophia Hogman fick nöja sig med att före­ställa sjungande buskar och stenar. Pappa Tord Hjukström, som är musiker och konstnär, tyckte att det var lika bra att starta ett band eftersom alla sjöng så bra.

Till saken hör också att alla är uppvuxna i musikaliska ­familjer och därmed blivit multiinstrumentalister. Sophia Hogman tycker till och med att det är kul att jamma med instrument hon inte kan spela.

Gruppen, som bildades våren 2000, kallade sig Avalanche men efterson namnet var upptaget blev det Abalone Dots, som står för pärlemorprickarna på en banjo- och gitarrhals. 2003 vann de riksfinalen i Musik direkt och fick som belöning åka till Tanzania för att spela på Music crossroads-festivalen i Dar Es Salaam. Bandet har sakta övergått från traditionell bluegrass till egetskrivet material, en genre de döpt till softgrass, och som är mer melankolisk.

–Det var kul att se de afrikanska ungdomarna och hur annorlunda förutsättningarna var. De gjorde många instrument själva hemma och tog vad de hade. Det var skillnad i känslor också. När de vann grät de och kastade sig i en hög av lycka. Svenskarna sa mera ”jo, vad roligt”, säger Sophia Hogman.

Ett par år senare turnerade de i USA och har även vunnit pris för bästa europeiska sång i den amerikanska låttävlingen Just plain folks music awards.

–Trots att det finns så många bluegrassband i USA så blev de överraskade över fyra tjejer som sjöng stämsång som vi, säger ­Rebecka Hjukström.

Hon har skrivit de flesta låtarna på nya albumet, något hon började med i tonåren. Många handlar om olycklig kärlek, som Alive but not amused.

–Folk som känner mig blir förvånade över att jag skriver så deppiga låtar för jag brukar vara glad. Men jag kanske blir av med problemen när jag skriver om kraschade förhållanden, säger Rebecka Hjukström som på My space listar några inspirationskällor: Alkohol, tokiga vänner och ett förfärligt kärleksliv.

Låten Long lonely road, som handlar om människohandel, skrev Sophia Hogman tillsammans med popprinsessan Marit Bergman.

–Jag bad henne skriva en text som berör och nu blev det om trafficking. Hon läste dagstidningar om en massa hemskheter och fick inspiration. Hon är en cool artist, säger Sophia Hogman.

Hennes pappa gick bort för ett år sedan och Daddy‘s waltz handlar om sorgen. Hon skrev musiken men kunde inte få ihop texten. Istället skrev bandmedlemmen Elin Mörk rader som ”I love you more than words could ever say” och ”And I know you are watching over me”.

–Vi i bandet har bott ihop hela året så de har varit mitt största stöd. Därför blev det ganska ­naturligt att ta med den låten. Vi spelade in den instrumentalt först och jag klarade inte av att lyssna på Elins text. När jag fick höra den sedan blev jag väldigt tagen eftersom det var som mina egna ord. Hon fångade på pricken vad jag kände.