Ola Sigvardsson, Allmänhetens Pressombudsman, PO.
Debatten om hur tidningarna ska hantera kommentarsfälten cirkulerar kring två begrepp:

Ansvar och demokrati.

De som välkomnar en uppstramning menar att tidningarnas utgivare abdikerat från sitt ansvar när det gäller debattklimatet och vad som får sägas i kommentarerna. Först nu har de lite yrvaket kommit till klarhet och börjar vidta åtgärder, som Expressen, DN och Aftonbladet.

En som driver denna tes är Mårten Schultz, professor i civilrätt. I en välformulerad krönika i Dagens Juridik skriver han att tryckfriheten bygger på några grundbultar:

”En långtgående meddelarfrihet och ett därtill knutet källskydd. En särskild processordning. Förbud mot censur. Grundlagarnas exklusivitet. Alla dessa förmånliga positioner förutsätter att någon tar ett särskilt ansvar för mediet - en ansvarig utgivare.”

Men:

”När tidningarna tog steget in i den digitala åldern - och framför allt när tidningarnas webbplatser öppnades upp för interaktivitet - var det som att dessa tankar glömdes bort. Hedersuppdraget förvandlades till ett hot mot yttrandefriheten.”

En del debattörer, inte minst i kommentatorsfälten för den här bloggstafetten, som driver idén om största möjliga frihet menar att det är en demokratifråga. I ett land med yttrandefrihet ska man helt enkelt få ge uttryck för sina åsikter överallt där det finns ett forum – och man har rätt att göra det på det sätt, med de formuleringar, man själv väljer. Allt annat är censur.

Att friheten är så gränslös stämmer inte. Sverige har en mycket stark förtalslagstiftning som, åtminstone i teorin, sätter gränser för vad som kan sägas och skrivas. Kärnan i lagstiftningen skulle kunna sammanfattas som att ”Det är inte tillåtet att säga något nedsättande om en person – även om det är sant. Om det inte är försvarligt.” Det är en formulering som faktiskt sätter tröskeln för förtal mycket lågt.

Problemet är att förtal inte faller under allmänt åtal. Den som vill ha upprättelse måste med andra ord driva sin egen sak i domstolarna. Något som de flesta varken har råd eller ork med.

Att föra in förtal under allmänt åtal är en kittlande tanke. Det skulle i ett slag ändra förutsättningarna för diskussionen på nätet. Det vi kallar näthat är ofta lagbrott, även om samhället valt att inte beivra det.

Det finns emellertid stora svårigheter förknippade med ett sådant förslag, inte bara den ökade belastningen för samhällets rättsväsende. Hur utreda anonymt förtal om källan inte kan spåras? Och faller det under svensk rättskipning om servern är placerad utomlands?

Ansvar eller demokrati; vad är viktigast att betona idag?

Jag lutar åt ansvar.

När det gäller möjligheterna att yttra sig har de aldrig varit större. Det är helt enkelt lite löjligt att hävda att de tre stora tidningarnas initiativ för att höja nivån på debatten skulle vara ett hot mot yttrandefriheten. Den åsikten – och allt annat man kan tänkas vilja föra till torgs – kan skrivas i tusen och åter tusen fora.

Med ansvar menar jag att utgivarna i en rent legal bemärkelse bör ta ansvar för allt som publiceras. Även kommentarerna.

Rent konkret handlar det om hur arbetet på redaktionen bedrivs. Om kommentarerna efterhandsmodereras (det vill säga kan lyftas bort när de redan publicerats om de innehåller något olämpligt) ligger ansvaret på den enskilde skribenten. Om kommentarerna granskas i förhand, när de kommit in till redaktionen, men innan de läggs ut på hemsidan, faller ansvaret ur tryck- och yttrandefrihetsrättsligt perspektiv på utgivaren.

De kan därmed också – för att återkoppla till Peter Frankes inledande fråga – anmälas till och utredas av PO, vilket kan leda till klander av tidningen i Pressens Opinionsnämnd. Efterhandsmodererade inlägg som den enskilde skribenten ansvarar för prövas inte av det pressetiska systemet.

Jag anser därför att förhandsgranskning borde vara huvudspåret i den här diskussionen. En sådan lösning visar att utgivaren fullt ut är beredd att axla den uppgift som ensamansvaret innebär.

Att detta skulle skada tidningens roll som forum för debatt tror jag helt enkelt inte på. Under min tid som chefredaktör för Östgöta Correspondenten i Linköping (fram till i våras) hade jag ofta kontakt med personer som gärna ville delta i diskussionen i tidningens olika fora på nätet. Men de avstod. Det var inte värt priset att utsätta sig för det näthat som kunde bli följden.

En debatt fri från skällsord och mobbning kommer i längden locka fler att delta i det offentliga samtalet. Vilket ju var själva grundtanken.