Vårt beslut att helt stänga kommentarsfunktionen fyra dagar efter massmorden i Oslo togs inte i all hast. Det hade mognat fram under lång tid.
Jag hade en längre tid blivit mer och mer bekymrad över det hat som bubblade fram på vår och andras tidningars hemsidor. Den goda tanken om en öppen dialog med respekt för andras åsikter höll inte längre.
Vår hemsida hade kapats av en liten grupp rasister och dyngspridare, som tog varje tillfälle att ösa galla över invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet. De bröt regelmässigt mot våra regler för kommentarerna, och därmed svek de också det förtroende vi gett våra nätläsare.
Vi fick till att börja med ta bort möjligheten att kommentera alla artiklar som rörde brott och invandring. Det fortsatte med att vi fick stänga kommentarerna på vissa kommunala nyhetsartiklar, där hatet vände sig mot namngivna politiker, företrädesvis folkvalda socialdemokrater. Uppmaningar att följa reglerna följdes inte. Till slut återstod bara beslutet att helt stänga kommentarsfunktionen. Terrordådet i Oslo och på Utøya var droppen som fick bägaren att rinna över.
Det hat som drev Anders Behring Breivik till morden fanns också på vår hemsida, om än inte med samma fruktansvärda och dödliga resultat. Men tankegodset i hans manifest delas dessvärre av en liten grupp som huserade på VF.se och andra tidningars webbsidor, som stundtals förvandlades till stinkande kloaker.
Inte nog med att den lilla klicken rasister fick utrymme på vår hemsida, de skrämde dessutom bort dem som vill ha en sansad debatt byggd på fakta och respekt för andras åsikter. Vem vill ge sig in i en debatt och riskera att få en hink med skit hälld över sig?
Vi tog bort kommentarer som bröt mot reglerna så fort vi kunde, men de hann ändå ligga ute ett antal timmar, i vissa fall ännu längre tid. Det problemet slipper man vid förhandsmoderering, men det är ett för dyrt alternativ för oss. Jag efterlyste en publicistisk debatt redan när vi stängde kommentarerna den 26 juli. Jag är glad att vi nu har en sådan, och att fler tidningar följt vårt exempel.
Om tidningen har valt efterhandsmoderering ligger det juridiska ansvaret inte hos den ansvarige utgivaren utan hos den som har skrivit kommentaren. Men vi bör också ta ett etiskt ansvar för debattnivån och för vad den råa tonen och hatet gör med våra sinnen.
Orden vi väljer väger tungt, både de vi skriver själva och de vi publicerar. Risken finns att näthatet gör oss avtrubbade, att vi accepterar mer och mer grova kränkningar och påhopp. Jag har märkt att jag själv blivit mer tålig för kommentarer på mina ledartexter.
Men är det inte bara en spegling av ett hårdare samhälle och en växande främlingsfientlighet? Jag vägrar tro att näthatet kommer från ett representativt urval av svenska folket. Det är en mindre grupp människor, fyllda av bitterhet och besvikelse över sitt eget misslyckande som letar efter några att skylla på. Invandrarna blir syndabockarna i deras ögon.
Deras uppfattning bekräftas av andra kommentatorer och de uppmuntrar till ännu fler inlägg. Den breda allmänheten ger sig tyvärr inte in i debatten till försvar för alla människors lika värde.
Reaktionerna på vårt beslut har nästan uteslutande varit positiva. Några få har ropat att vi står för stalinistisk censur, men det är ingen demokratisk rättighet att anonymt få ärekränka, förtala eller hetsa mot folkgrupp på vår sajt och under vårt varumärke.
Den som ändå vill göra det har ett otal sociala forum att göra det på, men på Värmlands Folkblads hemsida är de inte längre välkomna.
Vi ska nu ta en rejäl funderare på hur vi ska sköta dialogen med våra läsare i fortsättningen. Den är viktig för oss, men den måste föras på ett sansat sätt med respekt för alla människors lika värde. Det kräver rimligen någon form av registrering och kontroll. Hur den ska se ut får vi jobba med nu när alla är tillbaka efter semestern.
Jag tror också att det är viktigt att redaktionerna blir mer delaktiga i den dialogen. För oss som ganska fattig, men fortsatt självständig andratidning blir det en fråga om resurser. Det är enkelt för Bonniers och Schibstedt att tala om dialogredaktörer, för oss handlar det om att hitta ett sätt för ökad läsardialog utan att det går ut över den lilla reporterstyrkan och lokalredaktörerna. Det är en svår, men inte omöjlig uppgift.
Min fråga till Pressombudsmannen Ola Sigvardsson, näste löpare i bloggstafetten:
Bör de pressetiska reglerna skrivas om med anledning av nätkommentarerna?
