Tunga kritiker har varit på krigsstigen i USA i vår. Efter att dagstidningar som L A Times har skurit ned på sina bokrecensioner och Atlanta Journal Constitution har dragit in sin bokredaktörstjänst sjösattes nyligen kampanjen Save book reviews.

I samband med den har höjts röster som fasar för att man snart bara är hänvisad till bloggarna. I en artikel undrade till exempel Pulitzer prize-belönade Washington post-kritikern Michael Dirda om vi verkligen ska tillåta att kulturdebatten får sjunka till sandlådenivå.

Även i Sverige har bokbloggarna blivit aktivare. Men när Petra Söderlund, docent i litteraturvetenskap i Uppsala, för några år sedan granskade litteraturforum på internet tyckte hon att de ofta befann sig på en väldigt elementär nivå.

–Det var sådant som ”Den här var jättebra” och ”Jag kunde identifiera mig med huvudpersonen”. Det gav inte mer än vad man kunde läsa på böckernas baksidor.

Petra Söderlund upplever inte att så mycket har hänt sedan dess.

–Men visst, om personer som har renommé i litteraturvärlden skriver så funkar det, men då är det ju som en vanlig kultursida.

Malte Persson är inte bara författare och litteraturkritiker utan har sedan 2004 också den uppskattade ”litterata webbloggen” Errata. Han anser att liknande nätsidor där man tycker till om böcker har en viktig funktion.

–Den traditionella kritiken leder oftast inte till något samtal efter att recensionen har publicerats. Bloggar kan vara ett forum för den fortsatta diskussion som förr i tiden fördes via exempelvis brev eller litterära salonger.

Annina Rabe, frilansskribent och kritiker i bland annat SvD och som har bloggen Shampoo Rising, konstaterar att antalet bokbloggar ökar men att kvaliteten fort- farande varierar. En som hon gärna hyllar är författarnykomlingen Martina Lowdens O-tidskrift.

–Den är ambitiös och kommenterar litteraturlivet på ett roligt sätt, men få når upp till den nivån.

Annina Rabe har, liksom Malte Persson, svårt att se bloggarna som ett hot mot den traditionella kritiken. Hon tycker att det är som att jämföra äpplen och päron.

–Det behövs både kvalificerad kritik och allmänt tyckande. Tyckandet på nätet kan ha en viktig funktion som läsinspiration.

Men SvD:s litteraturredaktör Kaj Schueler varnar för framtiden:

–Det som oroar – om bloggarna tar över som etablerad kanal för tyckande om böcker – är att de saknar de etiska regler som styr dagstidningarnas kritiska verksamhet. Då kan det uppstå en situation där bloggarna på ett uppenbart sätt blir en del av förlagens marknadsföring, att de låter sig köpas.

Ann-Marie Skarp, vd på Piratförlaget, är hur som helst entusiastisk inför utvecklingen och nämner särskilt Bokhora som startade för ett år sedan. De fem tjejerna bakom den behandlas nu som andra bokskribenter och får recensionsböcker av Piratförlaget, något de även får av många andra förlag.

–Alla tillfällen där någon talar om böcker är viktiga för oss. Bokhora-tjejerna är utmärkta ambassadörer.

Ändå är de ”amatörskribenter”?

–Ja och det är ju det diskussionen i USA handlar om: Sådana som Bokhora kontra recensenter. Jag förstår inte den motsättningen. Personligen tycker jag det vore en förfärlig utarmning om tidningarnas litteraturkritik försvann, säger Ann-Marie Skarp som kan tänka sig att citera Bokhora på sina pocketböcker, så som förlaget gör med papperstidningsrecensioner.

Inte heller Jessica Björkäng – en av bokhororna, som kallar sig så på grund av sitt hämningslösa förhållande till böcker – förstår motsättningen.

–Vi anser inte att vi konkurrerar med den klassiska kritiken. Vi skriver ju om det vi tycker om och på ett mer personligt sätt. Jag tror att våra läsare får tillbaka en viss läslust och då blir man nog bara mer intresserad av traditionell kritik.

Men varför då detta motstånd? Annina Rabe tror att det kan bero på att litteratur fortfarande ses lite som ”den heligaste kulturformen”:

–En del upplever det nog som skrämmande att alla nu får delta i det litterära samtalet.