På nationaldagen i onsdags kom 800 personer till Stockholms stadshus för att fira att de blivit svenska medborgare under året som gått. De nya svenskarna välkomnades med tal, sång, kaffe och minnesbevis.

Sverige är ett invandrarland. Ungefär en femtedel av befolkningen i vårt land är född utomlands eller har två utrikes födda föräldrar. I Stockholm och andra storstäder är andelen ännu högre.

Men Sverige har också varit ett utvandrarland. Under 1800-talet och tidigt 1900-tal utvandrade runt 1,3 miljoner svenskar till Nordamerika. Ungefär en tredjedel av Sveriges befolkning lämnade landet.

De svenskar som utvandrade till Amerika blev amerikaner. I USA blir man amerikan i det ögonblick som man flyttar dit. Inte så i Sverige. Här betraktas man i princip som invandrare tills man blir blond. Personer som är födda här, har gått i skola här, jobbar här och har bildat familj här, får ofta acceptera att de inte betraktas som svenskar.

Men när går det där med att ”vara invandrare” över? När vår statsminister gjorde det ovanligt obetänksamma uttalandet om ”etniska svenskar” syftade han antagligen på den sortens svenskar som bodde här innan den moderna tidens invandring började. Vallonerna kom till Sverige på 1600-talet för att landet var i behov av deras kunskap om järnhantering. Är man ”etnisk svensk” 400 år senare, om man har vallonblod i släkten?

Ja, när slutar man egentligen att ”vara invandrare”? När Loreen Talhaoui vann Eurovision åt Sverige fick det Sverigedemokraternas partisekreterare att – med betoning på frågetecknet – skriva ”Sverige?” på Facebook. Underförstått – Loreen må vara född i Stockholm och uppvuxen i Västerås, men det var inte en svensk som sjöng vinnarbidraget Euphoria.

I invandrarlandet USA är man amerikan om man har ett amerikanskt medborgarskap. I invandrarlandet Sverige kan man vara svensk medborgare, men alltså ändå inte riktigt vara tillräckligt svensk.

Varför är det så? Det handlar så klart om historia, men också hur vi uppfattar begreppet nationalitet och medborgarskap, vad som ligger i dessa begrepp.

I USA styrs medborgarskapet av ius soli, som är latin för jordens rätt. Det är ett begrepp inom folk- och medborgarrätten som innebär att ett barns medborgarskap avgörs av det land som det har fötts i. I korthet: om du föds på ett BB i USA, så blir du amerikansk medborgare. Du blir det som dina föräldrar har valt att du ska bli.

I Sverige förlitar vi oss istället på ius sanguinis, latin för blodets rätt, enligt vilken medborgarskapet styrs av vilka du föds av – alltså av om dina föräldrar är ”etniska svenskar” eller ej. Du är och förblir det dina föräldrar har varit.

Det har dröjt länge, men nu måste vi faktiskt slopa den förlegade självbilden av vårt land. Sverige är inte längre homogent och rågblont. Kan vi inte bara lämna det där med blodets rätt och i stället börja använda oss av jordens rätt? Och låta den som föds i Sverige få vara svensk.