När Ola (60) gick i skola
När fredagen kom så, så ville inte Ola gå till skolena. Utan han hade ena stora äska (ask) med stenkakor (pannkakor) med sig. Sådan hära gula och blåa äska, som de hade, när de reste till Amerika, ella de reste långt av. Och då när han kom upp på Dönabjäret, så gick han bakom ett stengärde och lade sig, Och där låg han och tog lite bräken och sådant där och lade sig ner där och, somnade lite ibland, grand, ibland. Så åt han upp stenkakorna. Och så fick han sträcka upp på benen ett slag då, när han var sådär framåt elvatidena på dagen. Och de hade kört med en vagn där nere, och det var hjulspår där. Och där var något svart som låg i hjulspåret. När han då tittade efter där, så var det ena plånbok. Och Ola han fick tag i den så kvickt, som det kunde vara möjligt, och upp med plånboken. Och där låg pengar. Där låg tio tusen kronor där. (Slut på ljudprovet) Och han glömde både maten och alltihop. Han rände hem till, till Tilda. Tilda hon stod och kokte svinapäror (potatis till svinen). - Nu du, behöva vi inte gå i skolan länger, sa han. - Hur är det med dig, din tos du är, sa Tilda. - Jo, jag har hittat en plånbok, sa han, som det är tio tusen kronor i. Och där blir pengar det. Nu behöva vi inte göra mer. ¬ Var hittade du dem, sa Tilda - och det är så förargligt. - Hittade. Jag hittade den i Dönabjär i dag, där uppe, när kålhagen där. - Ja, då får du gå ner (till byn och anmäla fyndet), det är någon som har tappt den. - Åh, du är så dum! Tappt, sa han. Vi behålla väl pengarna. - Aldrig de komma i mitt hus, sa Tilda, utan då får du gå ner då och höra efter. Får jag se den där plånboken! Jaha. Och där låg ett brev, där i plånboken och ett visitkort. Det kunde man ju läsa. Och då var det så, att det var en, var en barkhandlare, som hade köpt bark där. De hade ju barkat upp ekarna. Så hade de flått ekarna, och sedan fick det andra ruttna upp, om inte de ville ta hem det till ved. Och då hade väl barkhandlaren tappt den där plånboken. Men de hörde inte av barkhandlaren. Han var väl hemma långt uppåt landet, kanske ända uppe i Småland. Så, så sa Tilda, när ugena (veckan) efter: Hör du Ola, sa hon, nu får du gå till länsmannen, sa hon, med den där plånbokena. - Nej. Det går jag då inte, sa han. Vi kan väl behålla plånboken. Det är ju ingen människa, som bryr sig om den. - Nej, sa hon. - Ja, du kan gå dit, sa han. - Nej, jag har inte hittat plånboken, sa Tilda. Ja, vi kan väl följas åt dit. - Ja, det kan vi göra.
Då kom de till Broby, förstås. Och när de kom till Broby, där var en arger, leder gammal sådan där skrivare där, som var domare, hur de nu kallade honom för. Så sa -. När de kom dit, då så hade de inte förstånd att knacka på dörrena, för det gjorde inte folk på de tidena. Utan de gick in. Och den där Västberg, eller vad han hette, en stor, ranker karl. - Hör ni, ni , sa han, ut härifrån, sa han, ja, och så knacka på dörren, när ni komma in, sa han. Ja, när det hade varit några minuter, så knabbade de på dörren och gick in. - Vad vill ni? - Jo, det var så-. - Vad ja vas-, vad så? Vad var det för någonting? - Jo, det var på det viset. - På hocket vis var det, sa domaren, den där domaren. Ja, sa Tilda, det var på det viset. - Tyst käring, sa han här är det karlarna som tala. Säg, Ola, sa han, vad är det för något? Tala förnuftigt. - Jo det var på det viset, att jag har hittet ena plånbok. Så talade han om alltihop, hur det hängde ihop. Hur han /?/ att han hade hittat den klockan elva om dagen då och då. - Här är ingen, som har anmält att tappt någon plånbok, sa domaren. Hur länge är det sedan? - Ja, det var då, när jag gick i skolan. - När du gick i skolena, karlafa-. Skäms du inte! Stå och driva med Kungliga Majestäts och Kronans befallningshavande! Ut härifrån, sa han .- Och så fick han en spark där bak, sedan så täppte han dörren, domaren.
(Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund)
