Att två partiledare och två språkrör går ut med ett kraftfullt kulturpolitiskt utspel är glädjande. Kulturpolitiken har haft svårt att hävda sig i svenska valrörelser, där de ekonomiska frågorna alltid står i centrum, vilket ur ett samhällsfilosofiskt och mänskligt existentiellt perspektiv förstås är fel. Politik handlar ju i grund och botten om de stora ideologiska och filosofiska frågorna och kulturen är det främsta redskapet för att diskutera dessa frågor. Ett sunt samhällsbygge prioriterar därför kultur och vågar också säkerställa kvaliteten på utbudet.
I det borgerliga blocket råder ingen imponerande konsensus kring dessa frågor. Det visar den pågående intervjuserien med riksdagspartiernas kulturpolitiska företrädare här på SvD:s kultursidor. Som jag tidigare påpekat (SvD 29/6) skiljer det till exempel en hel del på folkpartiets tydliga värnande om kvalitet och spetskultur och moderaternas mer defensiva hållning inför sådana begrepp.
Nu tar det rödgröna blocket initiativet med ett antal förslag som borde kunna leda till fruktbara debatter och dessutom: de vill ge kulturen en extra miljard.
Summan är intressant. Det är ungefär en tiondel av den nuvarande statliga kulturbudgeten som i sin tur är en hundradel av hela statsbudgeten. För konungariket Sverige inte speciellt mycket pengar, således, men för en hårt pressad kultursektor en summa som rätt använd kan ge en mängd möjligheter.
De rödgröna var på gårdagens presskonferens i Almedalen inte helt tydliga med vad miljarden ska användas till. Och tittar man på vad som presenterades så är det en salig blandning av kloka åtgärder och mer uppenbart populistiska förslag.
Att återinföra fri entré på de statliga museerna och dessutom utöka det till att omfatta även regionala och lokala museer är en åtgärd som jag sympatiserar starkt med. Det handlar om att göra konstens arenor till ett vardagsrum, tillgängligt för alla, alltid. Här, igen, är inte alliansen överens – folkpartiet vill ensamt ha fri entré.
Unga Klara som nationalscen för barn- och ungdomsteater är också en stark markering av kvalitetskultur som en viktig normgivande faktor i samhället. Likaså är maxtaxan på musik- och kulturskolorna en reform som är angelägen. Här finns en slående ojämlikhet idag, som ingen tjänar på.
Andra av de rödgröna förslagen känns mindre genomtänka: den luddiga idén om ett populärkulturcentrum är en uppenbar flirt med unga väljare och nysatsningen på En bok för alla är direkt tveksam. Idag, med den nya tekniken på ständig frammarsch, är väl tillgänglighet knappast ett problem för litteraturbranschen.
Istället borde all politisk kraft inriktas på skönlitteraturens plats i skolan. Där behövs den som bäst. Det finns mycket att diskutera. Kanske var gårdagens utspel början på en valrörelse med kulturen som en av de avgörande frågorna. På tiden, i så fall.
