Vad är det med folk egentligen? Björn Ranelid är med i Melodifestivalen och begår tydligen ett majestätsbrott. Mobbarinstinkten tar snabbt över och ord som skam, skämt och ”brun utan sol” fladdrar förbi. Folk vräker ur sig omdömen som ”en läppfladdrande uppblåst och ofrivilligt komisk solariebränd kvinna till karl”.

Tydligen utmanar författaren både fin- och populärkulturens fisförnäma kotterier. Värst är Jan Guillou som sagt att Ranelid ”gör sig till en driftkucku”. Själv medverkade Guillou i Melodifestivalen 1986 tillsammans med Git Persson. Han föreställde en vampyr. I Aftonbladet i dag säger Guillou att han var med på skämt medan Ranelid är med på allvar. Enda slutsatsen av detta är att Ranelid i alla fall står för det han gör.

Artisten Mattias Andréasson, som vunnit Let’s dance, misslyckades att ta sig vidare och vräkte ur sig: ”Det är inte på riktigt, det är ett skämt”. Eh... ska han säga som deltog med en låt med en så dammig refräng att tv-tittarna måste ha hamnat i koma.

Problemet med Melodifestivalen är fortfarande att tävlingsgeneralen Christer Björkman har en fäbless för att lansera totalt okända artister som sjunger låtar som inte fastnar. Där ligger det musikaliska problemet. Inte i att ett par av de 32 bidragen är underhållande.

Maria Ben Hajji sjöng I mina drömmar, en låt som vann SVT:s tävling webbjokern. Jag livekommenterade hennes bidrag så här: ”Gud, vad långsamt. Och lite falskt.” Hennes sång har mig veterligen ingen reagerat på. Men Björn Ranelid är tacksamt villebråd.

Visst, han kan vara jobbig. Det händer till och med att han ringer hem och skäller om man skrivit något han inte gillar. Eller som Jonas Gardell twittrade i lördags: ”Ranelid är enligt sig själv större än Nobelpristagare. Kan man annat än älska honom? Och vilja ge honom en pytteliten lobotomering!”

En person skiljer ut sig och det börjar koka i folk. Det föraktas, det hatas, det slår slint. En författare gillar att prata. Är inte som andra. Han vill testa att dansa och tävla i tv. Häng honom, hörs kören i bakgrunden. Så vad är det han har gjort? Men är det inte människor som folk retar sig på som står för nytänkandet? En Anna Odell? En Thorsten Flinck? En Isabella Löwengrip? En August Strindberg? En Lindsay Lohan? En Bengt Ohlsson?

Även Melodifestivalens programledare Gina Dirawi som nu hyllas har genom åren fått käftsmällar från alla håll för att hon vågar driva med fördomar. Precis som ståuppens gudfader Lenny Bruce, den judisk-amerikanske killen som slog åt alla håll. När jag intervjuade Dirawi kom vi in på att han vågade.

Bruce drev med sin egen judiskhet, den eviga beskyllningen: ”Varför dödade ni Jesus?” Bruce svarade: ”Jag vet inte. Det var en av de där festerna, spårade ur, du vet. Vi dödade honom för att han inte ville bli en doktor.”

Vad som hände med ståupparen som inte ville vara som andra? Två år senare dog han, 41 år gammal.

37 år senare bad staten New York honom offentligt om ursäkt.

I helgen livekommenterar jag fjärde delfinalen av Melodifestivalen, kolla svd.se lördag kl 20.