Från vänster Petter Wallenberg, Tomas Hemstad och Stefan Ingvarsson vägrar att klä sig i tajt, vitt linne och dansa till Kikki Danielsson. Själva kallar de sig puggor, ett gammalt uttryck, eftersom de tycker att bög liksom engelskans gay blivit förknippat med glättighet.
Bögvärlden har blivit ett enda stort harmlöst schlagerparty, men inte alla vill vara med. I nya debattboken Bögjävlar gör fem skribenter skoningslöst upp med den svenska gaykulturen.
–I Sverige har vi haft en lång process på lagstiftningsområdet med ökade rättigheter. Priset har varit att alla bögar gått med på att visa upp en lättsamt förpackad bild som går hem i stugorna. Den bilden har blivit helt förhärskande idag, säger Stefan Ingvarsson, bokens redaktör.
Tomas Hemstad, en av medförfattarna, förtydligar:
–Regnbågsflaggan har gått från att symbolisera mångfalden i homorörelsen till att verka betyda att bögar gillar glada färger. Det känns inte ens som någon kultur alls längre, det finns inget som är specifikt bögigt, allt har blivit allmängiltigt och Svensson.
Det råder en sorts normalitetshets där bögar tävlar i hur vanliga och folkhemsanpassade de är, menar författarna. Men viljan att vara representativ blir självbegränsande.
Den förhärskande mediebilden av homosexuella män som salongsfähiga, asexuella svärmorsdrömmar förstärker likriktningen. Nästan alla artiklar och inslag om homosexuella verkar ha som huvudsyfte att minska fördomarna mot gruppen genom att upprätthålla helyllebilden, påpekar Stefan Ingvarsson. Parallellt flörtar många stora företag numera öppet med homopubliken i annonskampanjer.
Gaykulturen har alltså gått från att vara underground till att bli mainstream, tydligast manifesterat i Pridefestivalen, Gaygalan och tidningen QX. De egna kulturella uttrycken har försvunnit, tycker Bögjävlarförfattarna – i stället har den heterosexuella kulturen anammats, och därtill dess mest urvattnade inslag, typ Carola och Lena Philipsson.
–Problemet med svensk bögkultur är att folk inte gör något själva, de väntar på att bli matade. Vi vill ha kreativa bögar, säger Petter Wallenberg, som bidragit med ett kapitel i boken.
Faran med den välanpassade bögstereotypen är att övriga samhällets tolerans och välvilja kan vara väldigt grund, varnar författarna.
–Den mest skrämmande ytterligheten är tv-program som Fab 5, där bögarnas uppgift är att vara en serviceinrättning för heterosexuella och fixa deras hår och inreda deras hem. Då förlikar man sig med en biroll, säger Stefan Ingvarsson.
Det uttalade syftet med Bögjävlar är att titta på bögvärlden, inte hela hbt-samhället (homo- och bisexuella och transpersoner), så invändningar av typen ”var är brudarna?” är förstås meningslösa. Men faktum är att författarna helst hänger med flator, och verkar rejält avundsjuka på sina lesbiska medsystrar.
–Absolut. Flatkulturen är grym, den är mycket mer rebellisk och dynamisk, säger Tomas Hemstad.
Flertalet av författarna till Bögjävlar är så trötta på Sverige att de gått i landsflykt och bor i städer som London och San Francisco. I engelsk och amerikansk debatt har den typ av kritik mot gaykulturens mittfåra som de nu framför funnits i flera år.
I slutet av juli drar det ihop sig till Pridefestival i Stockholm igen. Boken Bögjävlar är inte ett manifest, men författarna vill skapa enad front mot det infantila och enkelspåriga gaysamhället i Sverige. De är helt enkelt trötta på att alltid förväntas vara lyckliga och snälla. Själva kallar de sig bittra.
Men vänta nu, uppfyller de i själva verket inte en av de största bögschablonerna av alla, den om den bitchiga bitterbögen som klagar på allt? Kanske det, men mest är det en skämtsam bild de leker med, förklarar de.
–Man blir stämplad som bitter om man inte sluter upp i det glada tåget, säger Stefan Ingvarsson.
–En liten gnutta bitterhet är hälsosamt. Bara man gör något för att förändra det man är negativ till, säger Petter Wallenberg.
