Svenska författare som på olika sätt behandlat Afrika är inte så få, ett par av de mest namnkunniga är Lennart Hagerfors – missionärssonen som ofta återkommit till denna kontinent i sitt författarskap – och Pär Wästberg, som inte bara har skrivit om Afrika och inspirerat till svenskt engagemang i den södra delen av kontinenten, utan också har introducerat ett flertal väsentliga afrikanska författarskap i antologin ”Afrika berättar”.
Stefan Helgesson skildrar i sin senaste roman ”Leve fortsättarna” det postkoloniala engagemanget hos svenska biståndsarbetare. Någon gång under 70-talet reser läraren Peter ner till ett icke namngivet land i södra Afrika med sin fru Solveig och dottern Amanda. I 70-talistisk anda rör det sig om att lämna sin tribut till folkets alfabetisering, något som i förlängningen ska bidra till att de som en gång varit analfabeter nu ska medvetandegöras om de förhållanden som råder och det förtryck de utsätts för.
Naturligtvis är ingenting i praktiken så enkelt som det kan se ut i den idealiserade ideologin, i realiteten faller som så ofta, när oket av kolonialmakten lyfts av, detta land itu i inbördeskrig och oroligheter med en så småningom söndertrasad infrastruktur. Det blir ett land allt farligare att leva i, och Peter blir till slut ensam kvar, då resten av familjen flyttat hem till Sverige.
Alfabetiseringskampanjen går på tomgång och Peter har inte längre något att företa sig, han börjar driva omkring i sin Landrover på kvällarna, allt längre ut till de områden där ingen längre kan garantera hans säkerhet och där ambassaden förbjudit svenskar att uppehålla sig. Dessa avsnitt tillhör romanens bästa och mest gripande ur ett existentialistiskt perspektiv. Här beskriver författaren på ett övertygande sätt idealens frontalkollision med verkligheten.
Det är en på det stora hela ganska komplicerad berättelse med olika tidsplan som glider in i varandra, som läsare gör man bäst i att inte anstränga sig för att förstå alla trådar eller hela tiden söka utröna exakt var man befinner sig tidsmässigt. Under ett ganska långt parti i andra delen måste man till och med fundera över vilka personer det rör sig om, även om det klarnar efterhand. Någon gång tänker jag under läsningen att författaren krånglat till det för sig i onödan.
Man kan säga att minst tre generationer biståndsarbetare skildras i boken. Ett avsnitt beskriver en missionär, vars föräldrar för övrigt också var missionärer. Att hon fortfarande finns kvar i detta problemland och trots allt inte tycks vilja ge upp, alluderar bokens titel ”Leve fortsättarna” på. Efter missionärerna kom biståndsarbetarna, sådana som Peter, som inte är av samma gedigna virke som den kvinnliga missionären. Vid ett tillfälle, när han gripits av polisen under en av sina nattliga, mer eller mindre förvirrade eskapader, utbrister han på svenska: ”Jag skiter i ert land och er jävla president och era jävla hopplösa problem.”
En bidragande orsak till frustrationen är naturligtvis att Solveig har flyttat tillbaka till Sverige, hon stod inte ut, och efter en tid bestämdes det att dottern Amanda också skulle bo i Sverige.
I det tredje tidsplanet – som utgör en sorts nu – har dock Amanda som vuxen beslutat sig för att återvända till Afrika och bli biståndsarbetare.
Ovan antydde jag att man som läsare kanske borde kapitulera inför författarens berättarmetod, att ideligen – nästan utan synliga skarvar – låta tidsplanen sjunka in i eller överlappa varandra. Språket är på sätt och vis utarbetat efter en liknande metod eftersom författaren inte har eftersträvat vare sig skönhet eller smidighet. Det är tvärtom ganska knaggligt och snårigt skrivet.
Den som söker böcker utan tuggmotstånd ska inte välja Stefan Helgessons roman. Det är svårt att undgå den gångna höstens manifestdebatt, där ena laget talade om ett ”renodlat berättande” (vad det nu kan vara) och det andra om vildsinta korsbefruktningar av olika berättarmetoder.
Personligen håller jag nog på gänget som stod bakom motmanifestet (även om jag har hyllat Anne Swärd, som undertecknade det första manifestet). Och Stefan Helgesson kan med sin senaste bok ”Leve fortsättarna” förmodligen också skriva under på vikten av att kunna ”experimentera, urarta”.
Romanen illustrerar tydligt och klart att man – som Ola Larsmo antydde i en artikel medan debattens vågor gick höga – måste problematisera själva berättandet. Vad är en berättelse eller rättare sagt: vem ska diktera vad en berättelse värd namnet är? Möjligen är en berättelse allt annat än något som kan artbestämmas eller knuffas in i ett fack.
