Rolling Stones och Vietnamkriget, Palmes brandtal och Richard Nixon, Ingmar Bergmans skattetrubbel, kårhusockupationen, Malcolm X, Svarta pantrarna, Baader-Meinhof, Grupp 8, Jan Guillous smil under IB-förhören och Abbas seger i ”the omoralisk schlagerfestival”: Varje avsnitt av Upp till kamp inleds med ett långt collage av klipp från dåtida nyhetssändningar som sätter tonen. För huvudpersonerna dras in i situationer som man känner till, även om man kanske inte ens var född än; de hänger på legendariska rockklubben Cue Club, de engagerar sig i FNL-rörelsen, de sitter i fängelse för vapenvägran och blir i hemlighet åsiktsregistrerade. Historiska händelser i Göteborg, som strejken på Arendalsvarvet och ockupationen av Hagahuset stöps om till dramatiska höjdpunkter.

Men grundregeln, och manusförfattaren Peter Birros mantra, var ändå att karaktärerna skulle stå i centrum, förklarar regissören Mikael Marcimain. Och Sverrir Gudnason beskriver sin karaktär Tommy som en ”drömroll”, en utmaning.

–Jag är lite van att gå på instinkt när jag spelar teater men här var jag tvungen att förbereda mig väldigt mycket, så att jag inte behövde tänka på vad som var tidsenligt när vi skulle börja spela in. Alla förberedelserna gjorde att vi kunde gå in och vara ganska trygga i rollerna, och till och med improvisera.

Att Sverrir blev Tommy berodde på att han gjort en kort insats i tv-serien Lasermannen, som Mikael Marcimain regisserade.

–När jag läste manus så såg jag Sverrir framför mig hela tiden. Men sen träffades vi på någon tillställning och då hade han klippt av sig allt hår… då blev jag lite orolig.

Håret växte lyckligtvis ut i takt med att det blev mer och mer självklart att Sverrir Gudnason var den rätte. En anledning var att han kunde göra allt det som Tommy, sångare i Tommy and the Heartbreakers, gör i filmen; spela gitarr, spela munspel, sjunga. Musik, uttryckssätt och kampmedel spelar en viktig roll för alla karaktärerna och även Fanny Risberg – Lena – spelar och sjunger själv. För Mikael Marcimain var det viktigt att inte göra som man brukar på filminspelningar; köra playback.

–Allt är live. Jag gillar när det är lite mer dokumentär stil. Då känns det helt fel att eftersynka och mima, det blir aldrig riktigt hundra. Och det var viktigt att instrumenten och stärkarna var från rätt tid, att alla detaljer stämde någotsånär.

Och Upp till kamp är överhuvudtaget en makalös uppvisning i scenografi. Allt är inspelat på plats i Göteborg, inga studiomiljöer har använts.

–Men vi har såklart fått ”hjälpa till” i befintliga miljöer, och där har scenografen Lena Selander gjort ett mastodontjobb med hjälp av sina medarbetare, säger Mikael Marcimain.

–Jag spenderade sju månader bara med sådana förberedelser, tillsammans med henne och fotografen. Vi försökte hitta dokumentära förlagor till nästan varenda scen; stillbilder, arkivmaterial, dokumentärer, spelfilmer. KFML-r-scenerna utspelar sig i deras lokaler i Göteborg. En del av rekvisitan som vi använde stod nedpackad i deras källare…

Var det någon scen i manuset som helt enkelt inte gick att ­visualisera?

–När Erik, Tommy och Lena skulle gå på Rolling Stones-konserten 1966 var tanken att vi skulle klippa in dem i gamla arkivbilder från konserten med hjälp av digital teknik. Men det blev för kostsamt, så vi fick tänka om och göra ett collage, berättar Mikael Marcimain.

Kunde ni hitta något i er egen bakgrund som gick att använda som inspiration, föräldrar som varit politiskt aktiva till exempel?

–Mina föräldrar växte upp på Island, men det hände ju liknande saker där såklart. Jag har en bild på min pappa när han har långt krulligt hår och står och skriker på någon slags barrikad med näven i luften, säger Sverrir Gudnason.

–Mina föräldrar var inte ute på barrikaderna men det är ju ändå lite som att gå tillbaka till sin barndom, när det hängde Che Guevara-affischer på väggarna. Mamma berättade att jag hade en barnvakt som satt på gården och läste Maos lilla röda, så på det sättet är man ju barn av den här tiden, säger Mikael Marcimain.

Ni kände aldrig att det var onödigt att göra tv-serie om den här tiden, istället för att skildra samhället som det ser ut idag?

–Det är ju inte bara retro, det är en kärlekshistoria också. Jag kan ju identifiera mig med de här karaktärerna eftersom de blir i min ålder efter ett tag; de bildar familj och går igenom saker som man ställs inför som par, säger Mikael Marcimain.

–Och även om serien utspelar sig mellan 1966 och 1976 så kan man ju reflektera över vår tid också när man ser den, vad som har hänt sedan dess, likheter och skillnader, och vad vi går åt för håll, åtminstone i Sverige.

Första avsnittet visas i SVT1 på måndag den 3 september kl 20.30.