Finare konsthantverk kunde inte uppdrivas i 600-talets Europa än detta massiva guldspänne, tillverkat av en förfaren guldsmed i Raedvalds eget kungadöme, East Eanglia.

(Suffolk)
Vinden visslar för det mesta rått över de öde East Angliavidderna i grevskapet Suffolk men ändå smyger sig en känsla av dramatik över besökaren. Det var här som en arkeolog från närbelägna Ipswich 1939 grävde fram den anglosaxiska världens rikaste skatt ur myllan: En enastående skeppsgrav från tidigt 600-tal, numera refererad till som "den första sidan i Englands historia".
Initiativet till Sutton Hoos moderna historia togs av dåvarande markägaren Mrs Edith Pretty. En äldre dam, som hade gripits av spiritualism efter makens frånfälle och nu tyckte sig se skugggestalter ute på ängen i Sutton Hoo (hoo = hög, höjd på gammalengelska). Således kallade hon in en arkeolog, som med hjälp av trädgårdsmästaren gav sig på de bägge större högarna, varav den ena snabbt visade sig ha plundrats för länge sedan.

Men efter arton månaders grävande i Suffolksanden upptäcktes att gravskändarna av den andra högen trots allt, bokstavligen, hade missat båten. Avtryck i sanden visade nämligen en 27 meter lång farkost, vars timmer för länge sedan hade vittrat bort. Inte heller av båtens ägare fanns några spår men föremålen, avsedda att underlätta hans seglats in i nästa värld, var häpnadsväckande.
En märkligt intakt guldsmidd hjälm med ormmotiv vittnade om ägarens politiska makt liksom det juvelprydda svärdet, flera spjut samt en järnyxa vid hövdingens sida. Här fanns sagolika exempel på keltisk juvelerarkonst, draksirade spännen och emaljdekorerade lås. Byzantinska och italienska silverskålar och ett stort antal mynt, däribland 37 frankiska i guld, fastslog vidare väletablerade handelsförbindelser - ett par sekel innan vikingarna på allvar fick vind i seglen.

Uppståndelsen blev förstås stor och gav eko inte minst i Sverige, där gravfynden i uppländska Valsgärde och Vendel tidsmässigt hör till ungefär samma era. Skatterna gavs till British Museum - där de hör till besöksfavoriterna - och Sutton Hoo har först i vår gjorts mera tillgängligt för allmänheten med ett ambitiöst "Visitors' Centre" i National Trusts regi. Invigningen förrättades av Nobelprisvinnaren Seamus Heaney, som konstaterade att platsens kulturella status äntligen har återbekräftats.
- Man grips av högtidlighet här i Sutton Hoo, en känsla av poesi, sade poeten, vars lovprisade översättning av Beowulfsagan till modern engelska också citeras flitigt i utställningslokalen.
Expertisen vill gärna tro att hövdingen, som fick en så överdådig avfärd var den hedniske Eastangliakungen Raedvald, död år 625. Hans historia förtaltes av munken The Venerable Beade ett sekel senare i berättelsen om hur kristendomen nådde det engelska folket. Men ändå förblir gravplatsen i stort en gåta, av National Trust nu tillrättalagd för modern konsumtion.

Mycken möda har lagts ned på att tända besökarnas fantasi. Förutom en storartad sköld, enligt expertisen möjligen svenskgjord, har British Museum lånat ut rader av utsökt vackra gravfynd med löfte om flera enligt ett rullande sexmånadersschema. Majoriteten av föremålen är annars välgjorda reproduktioner.
I fokus vilar båtgravens hypotetiska huvudperson på sitt läger, omgiven av all upptänklig lekamlig komfort: En ockrafärgad pläd täcker den döde, som inte bara har sin gyllene prakthjälm inom räckhåll utan också dryckeshorn, kopparhinkar (för mjöd) samt ett spel med benpjäser att förströ sig med i nästa värld.

För National Trust, som först 1998 fick vården om Sutton Hoo, innebär projektet en storsatsning motsvarande runt 75 miljoner kronor. Att de grålaserade utställningslokalerna, som nu ersätter ett gammalt skjul, har en nordisk renhet i linjerna är heller ingen slump. Innan man satte igång, hämtade nämligen NT:s chefsarkeolog Angus Wainwright under en skandinavisk rundresa inspiration framför allt från Birka:
- Problemen där var likartade. I Birka finns också en fyndplats av största vikt men få praktobjekt att imponera med, konstaterar Wainwright.
- Att levandegöra ett dimhöljt historiskt skeende blev vår prioritet. Utställningslokalerna smälter också väl in i landskapet, precis som deras motsvarigheter gör i Mälardalen.
National Trusts prognos för den nygamla storattraktionen i Suffolk lyder nu på 50 000 besökare om året. Och ledningens förhoppning är givetvis att allmänheten ska fångas av gravplatsens eggande dramatik samt, i likhet med Seamus Heaney även dess - möjligen mer svårgripbara - poesi.

LEE PERSSON