Birgit Nilsson tillbringar sin 85-årsdag i Skåne, dit hon dragit sig tillbaka efter ett långt liv i rampljuset. Men det bli inget stort firande.
– Här där jag bor känner de mig från början, så det blir inga krusiduller, säger hon.
Det är tjugo år sedan Birgit Nilsson stod på en operascen även om det blivit en del konserter också efteråt. Men när man ringer upp får man en känsla av det nog behövs en vakthund, eller ett filter, fortfarande ändå. Maken Bertil svarar så vänligt som man bara kan på en viss sorts skånska, men namn och ärende ska redogöras för tydligt innan han går för att höra om det tas emot. Det går bra, per telefon. Hemintervjuer vill hon inte göra.
Birgit Nilsson kan låta ganska amper, men skratten slipper ofta fram.
Det kommer en hel del utlänningar till trakten som undrar om det verkligen kan vara Hon.
- Ibland skojar jag med dem och säger att jag är hennes dubbelgångare eller lillasyster.
Skratt. I Skåne är det ju så, att den som försöker vara annorlunda lämnas med ett ”a däu” och så är det inte mer med det:
- Jag har varit tillräckligt uppmärksammad, så jag har fått vad jag behöver. Är det någon som lägger märke till mig får man ju ta det som en vänlighet, och vänlighet är bara roligt. Men jag ser hellre att jag inte blir uppmärksammad. Här där jag bor känner de mig från början, så det är inga krusiduller.
Saknar hon inte scenen, sången, livet hon levde?
- Nej, man får vara realist och tänka att var sak har sin tid. Man har inte samma förmågor som tidigare, och det får man acceptera. Det är många som inte kan det, men jag kan det. Jag försöker göra det bästa av situationen.
Jag undrar vad hon gör då. Faktum är att det inte är så svårt att byta ut den där Brünnhildemunderingen man tänker sig henne i mot en sommarklänning med sekatör i handen vid en vägg med stockrosor.
- Det finns ju mycket att fördriva tiden med. Och så är det hus och hem och katter och karl, som också ska ses om litet ibland.
Hon har fem katter. Men det vore fel att tro att hon nu bara sitter där. Förutom en ”fortfarande stor korrespondens” och föredrag handleder hon unga förhoppningsfulla:
- Jag ber att de skickar in en kassett och låter mig lyssna på rösten för att höra vad jag kan råda dem till.
Jag undrar om det någonsin igen kommer fram en sådan talang som hon i Sverige? Osökt en liten tillbakablick:
- Förr i världen på landet var det ingen som visste vad opera var. Jag hade väldigt svårt att bli upptäckt. Jag gick och drömde hela tiden. Naturligtvis var det många människor som sa att hon måste fortsätta. Men hur? Det var det ingen som visste.
- Nu finns det ju skolor och upplysningar. Det är alldeles för många som sysslar med det här yrket. De får inget jobb. Vi har ju utlandet, men det är ganska fullt där också. Konkurrensen är knivskarp. Det är väldigt svårt att få arbete för alla dem som vill sjunga – och för dem som inte är predestinerade till det.
I denna uppsjö, ingen Birgit Nilsson. Jag dristar mig att framföra en fråga från min finske man, som ofta framhåller den finska excellensen på området. Birgit Nilsson håller med och har en förklaring:
– Finnarna är ett annat folk. De har en sisu och en tåga som vi inte har. Det har levt ett hårt liv mycket längre än vi så att de vet vad arbete och försakelse innebär. Det gör inte vi. Vi är bortskämda och låter andra tänka och handla för oss.
Så sisu och tåga ska till för att man ska bli stor sångerska?
– Kolossalt viktigt. En bra fysik, goda nerver och en enorm energi och envishet. Och så en god portion tur också förstås. Det vill jag inte sticka under stol med.
Och sedan när man blir stor, då nästan förväntas man vara diva?
– Ja, det gör man kanske, och det finns ju de som fortfarande försöker leva i sin gloriala tid. Jag kan inte tala för andra, det är väl hur de känner det. Jag tycker om att vara den jag är – och inte den jag inte är.
Men kanske finns det situationer när man måste vara divig?
– Om du menar omöjlig genom att komma för sent eller vägra sjunga, så har jag aldrig gjort sådant. Men det är klart, ibland får man ju säga ifrån, om det är fullkomligt uppåt väggarna.
En gång när Birgit Nilsson skulle sjunga i Chicago undrade arrangören om han kunde ta bort strålkastaren och sätta in fyra stolar istället eftersom det var slutsålt. Det kunde han inte, gjorde sångerskan klart. Då erbjöd han henne som en förbindlig gest att hon skulle få tillgång till badrum. Birgit Nilsson satte hårt mot hårt:
– Jag sa till honom att jag är både ren och kan simma.(Ett stort skratt) Jag sa att jag åker min väg och han kunde göra vad han ville med sina strålkastare. En kväll med piano är man beroende av att publiken får se också ansiktsuttrycken eftersom man inte
har andra hjälpmedel som på en opera.
Men du sjöng?
– Det är klart.
Jag erinrar mig något jag läste i tidningen för något år sedan, där hon förekom i ett helt annat sammanhang. Det handlade om att hon ansåg sig illa behandlad på Lunds Universitetssjukhus i samband med en operation. Kunde hon säga ifrån för att hon var den berömda Birgit Nilsson?
– Vilken människa som helst skulle ha sagt ifrån i det läget. De körde över mig helt och hållet. Det kändes ganska grymt.
Med ens talar jag inte längre med den humörfriska, framgångsrika världsartisten:
– Den där händelsen har satt ett stort ärr i mig. Det första året kunde jag inte komma över hur jag blev behandlad. Jag känner det fortfarande. Varje gång jag kommer nära Lund får jag frossa.
Det märks att hon inte hyser stor tilltro till gamlas möjligheter i Sverige:
– Jag vill inte bli gammal, jag vill bara bli äldre. Man måste försöka ha barnasinnet kvar och inte gräva ner sig i sådant man inte kan uppnå längre. Men jag har en känsla av att när man kommit till en viss ålder ges man inte samma behandling. De äldre ska ju ändå bort.
Jag glömmer bort att fråga hur det är att bli just 85. Istället undrar jag hur det är att fylla år på syttende maj. Har hon firats någon gång i Norge?
– Nej, det har jag inte. Men jag brukar säga att Norge valde sin nationaldag efter mig!
Dagens Operadags i P2 kl 11 ägnas också Brigit Nilsson. Bland annat kan man höra ett längre avsnitt ur en inspelning av ”Tristan och Isolde” (med Jon Vickers) från festivalen i Orange 1973.
