I sommar skymtar hon oftast bakom Veronica Maggio på scen. Men nu lägger Anna Åhman, som artisten Birgit Bidder, Stockholm under sina egna fötter. På onsdag spelar hon på Kulturhusets tak.

Lögnen var inte ens vit. Men den höll.

Det är inte inledningen till en deckare, det är upptakten till hur Anna Åhman, alias Birgit Bidder, tog sig dit där hon är i dag.

För att kunna spela in låtarna hon skrivit och verkligen ville få ut, övertygade hon 22 år gammal producenten Jari Haapalainen, sitt band och Christoffer Lundquist, ägare till den studio i Skåne där inspelningen skulle äga rum, om att hon själv kunde finansiera albumet.

–Jag lurade alla. En vecka in­nan vi skulle åka ställde en släkting upp och erbjöd sig att låna ut pengarna. Det var panikartat, men det löste sig i sista stund.

Har du betalat tillbaka?
– Nej, inte än. Det är först nu, tre år senare, som jag har börjat kunna göra det.

När det gäller låtskrivandet så var det som att allt kom rusande på en gång, berättar hon. Det är så det låter också. The life home närmast väller fram, med en romantisk storslagenhet och känslo­intensitet som påminner om både Martha och Rufus Wainwright.

Det är en skiva till stora delar om, och för, familjen. Anna Åhman har fyra syskon, en extrasyster och en mängd extrafamiljer. Under tonåren flyttade hon runt med sin mamma mellan Stockholms höghusförorter, hade ofta ont om pengar.

– Texterna beskriver en del av det vi har varit med om i familjen. Jag brukar skicka låtar till mina syskon. Vad skönt att det finns en låt om det här, säger de, att det finns beskrivet. Jag känner ett starkt behov av att ta hand om min familj.

– Stefan Jarl har sagt att arbetarklassen jobbar med drömmen om att ta sig upp. Jag gör det. Men det är inte pengarna jag strävar efter, det är att få vara fri.

Vid sidan av det egna artistskapet försörjer sig Anna Åhman som keyboardist och körsångerska, under sommaren på turné med Veronica Maggio.

– Jag får ofta frågan vad skillnaden är mellan att stå på scen själv, och att stå bakom någon. Svaret är att den är ofantlig. Det är helt olika grejer. Veronica blir förbannad på mig för att jag aldrig blir nervös nu när vi är ute, men jag blir inte det när jag spelar med andra. När jag spelar själv, när det är min konst det handlar om, då blir jag svin­nervös.