– Här är mina kompisar, säger Oscar Nilsson, som rekonstruerat Birger jarls ansikte, och öppnar köksskåpet i ateljén i Bredäng.

Rader av kranier tittar ut, han plockar ut några: 1000-talskvinnan Estrid, ett gäng från regalskeppet Vasa, en rekonstruktion gjord på uppdrag av polisen i Skåne, en flicka från antiken, Bockstensmannen och den nästan 9 000 år gamla Bäckaskogskvinnan.

– Och här är en kille som var med om slaget vid Visby, han led nog innan han dog, säger Oscar Nilsson och pekar på hålen i skallen.

Som lekman säger kanske ett kranium inte så mycket om hur personen såg ut. Men Oscar Nilsson ser stora individuella skillnader, och där på rad i köksskåpet syns det vad han pratar om.

Oscar Nilsson är rekonstruktör och arbetar främst åt museer, men gör också porträtt och fria arbeten. I botten är han skulptör. Ihop med hårdstudier i anatomi, arkeologi och kriminalteknik har han blivit en av få som kan gjuta liv i ett kranium när inga eller få avbildningar finns.

De skallar som han ska göra rekonstruktioner av skickas först till datortomografi (CT-scan) som ger en enorm mängd tredimensionella fakta. Med hjälp av dem och laser gör sedan ett företag specialiserat på medicinska proteser ett vinylplastkranium. På det sätter han peggar som anger vävnadsdjupet utifrån en gammal mätmetod som har mer än 100 år på nacken.

Därefter studerar han vad kraniet har att berätta om personens ögon och sätter in ögonproteser. Så är det dags att skulptera ansiktets cirka 20 muskler i vattenbaserad lera. Men först sluter han ögonlocken.

– Det är lite psykande att ha dem stirrande på en hela tiden.

För Oscar Nilsson handlar det om att levandegöra historia, att beröra människor känslomässigt, bredvid den klassiska museimetoden med föremål och texter. En realistisk figur gör att andra delar av hjärnan berörs, menar han, och den väcker frågor om hur man vet att personen såg ut så här, vad som ligger till grund för rekonstruktionen.

– Det är en berättelse i sig.

Birger jarl var en kraftig man och han har tydliga reliefer i skelettet som skvallrar om utbredda muskler. Käkvinkeln är nästan 90-gradig, vilket vittnar om ett typiskt ”manligt” utseende.

När det mer tekniska arbetet är klart återstår att forma det yttre utseendet, ett mer konstnärligt arbete, som kräver kunskap om tiden och personen.

– Jag strävar efter att ge varje person ett eget uttryck. Läser man om Birger så framträder en skicklig och brutal maktspelare, så jag har gjort ansiktet så att han tittar lite ner på oss. Blicken är vaksam, i 1200-talets Sverige måste man vara paranoid i hans ställning, annars överlevde man inte.

Man har antagit att Birger var 56 år när han dog och han satt knappast på kammaren och styrde Sverige. Kraniet skvallrar om en skada ovanför ögat, förmodligen ett svärdshugg i ett fältslag. Skelettet avslöjar en välmusklad man med sliten ryggrad, vilket har tolkats som att han red oerhört mycket, land och rike runt.

När Oscar Nilsson är färdig med leran öppnar han figurens ögon och gjuter av den i gips till en gjutform. I den gör han den slutliga gjutningen i silikon, ett material som gör ansiktet kusligt levande. Håret är ett antagande, både hårfäste och frisyr, men DNA kan ge ledning om färgen. Han använder riktigt människohår om det inte ska vara vitt, för då får han skaffa syntethår. Till slut återstår att med tunna penslar locka fram blodkärl och skiftningar i hyn.

Hittills har Oscar Nilsson gjort 15–20 större rekonstruktioner till olika museer, och under de 6–7 veckor ett huvud tar att göra kommer man personen ganska nära. Ser han på folk på tunnelbanan på ett annat sätt numera?

– Ha ha, ja lite yrkesskadad är jag allt. Och jag skulle väldigt gärna ha en avgjutning av min egen skalle.