Under visningsveckan i New York i september är kopplingen mellan film och mode påtaglig. Stildokumentärerna The day before och Dressed har precis haft premiär och samtidigt minglar åtskilliga redaktörer runt med tv-team i släptåg. Dessutom satt nyligen en besvärad Anna Wintour i soffan hos David Letterman, något som i Adweek förklarades med att magasinskrisen tvingat redaktörer att bli mediala ambassadörer.
Men tyvärr för alla modeentusiaster är det generösa utbudet av modefilmer tyvärr likriktat.
Redan i inledningen av höstens mest omtalade modefilm, The september issue, klargör Anna Wintour mediebilden av branschen genom att säga att hon och hennes kolleger tillhör det coola otillgängliga gänget som gör att mode omges av osäkerhet. Historien om den osympatiska modeeliten berättas sedan om och om igen. Oavsett om filmen är dokumentär eller fiktion så är huvudpersonerna alltid elaka djävlar. Den hårda vinklingen är inte bara regissörernas, utan också modets makthavares – som vet att de tjänar på att hatas och att allt från glansiga magasin till trendiga plagg vinner på att framkalla osäkerhet.
Mode på vita duken handlar lika mycket om kläder som om människor, och branschen kan därför vara närvarande utan att prata. Det är ingen hemlighet att produktplacerade plagg kan få ett rejält genomslag och att American gigolo banade vägen för Armanikostymen, medan Basic instinct lyfte Hermèsscarfen och Föräldrafritt fick fart på försäljningen av Ray bans.
2000-talets mest stilsäljande film är utan tvekan Sex and the city och trots att uppföljaren har premiär först nästa vår har kläderna redan skapat rubriker. Vad Carrie & co har på sig är väl synkat med modehusens klädleveranser och att få en glimt av huvudpersonens utstyrslar är jämförbart med att se en kollektion innan den visas. Sex and the city markerar också att kläder på film istället för att specialtillverkas numera kopplar till verkligheten och handplockas från kollektioner som senare når butiker.
En av höstens stora modefilmer är Coco, livet före Chanel, som hade svensk premiär igår. Filmen är självklart en väl uttänkt varumärkesstrategi för modehuset Chanel och försäljningen av den välkända jackan kommer säkerligen få ett uppsving. Franska filmen Coco Chanel och Igor Stravinsky lär också ha gjort sitt till.
Mode på film är dock inte alltid uttänkt och ibland kan filmer utan tydlig koppling till klädbranschen förvandlas till modefilmer. Annie Hall, Fame och Singles är några exempel på oväntade stilmässiga förebilder, men även Sasha Baron Cohens mindre moderiktiga rollkaraktär Borat sägs ha gett upphov till en mankinitrend och inspirerat Alexander McQueen att skapa baddräkter för män. Höstens mest troliga trendfilm är Amelia med en ständigt Oscarsvinnande Hilary Swank i rollen som flygarhjältinnan Amelia Earhart. Modebranschen började tillverka overaller redan när de fick reda på att filmen skulle spelas in och trenden tar med stor sannolikhet fart ytterligare efter premiären om några veckor.
Anna Wintour och det coola gängets tid på vita duken är begränsad. Det finns nämligen en gräns för hur många gånger visningsförberedelser kan skildras på film och hur många gånger man orkar se djävlar i Prada skälla ut sina assistenter. Designers har längre hållbarhet, och framförallt deras kläder. Det är därför modefilmer i det långa loppet kommer att handla om plagg och inte om människor.
