Slår man upp bioannonserna i Svenska Dagbladet får man en mycket talande bild av biograf­läget i Stockholm. Till höger en helsida för SF:s biografer. Till vänster en tredjedels sida med en blandning av småannonser för Zita, Sture, Grand/Victoria (delägt av SF), Falken i Jakobsberg, Sollentuna bio och Kvartersbion. Det blir än tydligare om man tittar i konkurrenten DN en söndag, där SF gör reklam på drygt fem och en halv sida. Övriga huserar på mindre än en halv sida. Biografdöden har aldrig varit värre.

Småbiografer som drivs av eldsjälar och cineaster finns i alla stora städer. I Stockholm finns knappast någon större eldsjäl än René Reiss som hållit på i drygt 40 år. Det känns som om han alltid stått bakom disken i Kvartersbion. Stolarna må vara hårda och ljuset ibland lite svagt, men filmerna där har alltid hållit hög klass, speciellt utvalda av Reiss. Just nu kan man se De andras liv, La vie en rose och Death proof. Här går filmerna kvar tills publiken är nöjd.

Om man jämför med teater­situationen i Stockholm – och det tycker jag man ska göra – kan vi se hur styvmoderligt behandlad bion är. Vi har en statlig opera, en statlig teater (Dramaten), en kommunal teater (Stadsteatern), en kommunal gästspelsteater (Södra Teatern) och ett stort antal fria grupper som får både statliga och kommunala bidrag. Kvartersbion skulle i sammanhanget motsvara en fri grupp.

Varför kan Madeleine Sjöstedt inte ge Kvartersbion det stöd som behövs för att fortsätta driva sin kvalitetsverksamhet? Nu när så många biografer har försvunnit borde hon visa att hon anser att film är en lika viktig kulturyttring som teater.