– Kanske skulle man skänka en schimpansbild till Jane Goodall-institutet, funderar Helena Blomqvist lite för sig själv medan ljuset från en gråvädersförmiddag i augusti faller in genom det stora ateljéfönstret i Liljeholmen.

Jane Goodall, den kända engelska schimpansforskaren, och hennes institut uppmanar via sin sajt till pengagåvor, men konst borde också vara välkommen, resonerar Helena Blomqvist, en av Sveriges mest uppmärksammade fotokonstnärer.

Varsamt lyfter hon en knähög apdocka ur sitt hörn i ateljén. Den är bräcklig efter alla fotosessioner och har mist en av sina tår.

– Jag tänker mig att det är en schimpansunge som jag placerar i olika utsatta situationer, som en slags fabel.

Konstnären hämtar en liten hög med svarta små plagg, allt egenhändigt sytt efter dräkthistoriska förebilder, och klär vant på den håriga lilla djurdockan en sorgedräkt med viktorianska drag.En av de centrala bilderna i utställningen är just ett sorgetåg. En procession av små apor i ett finklätt begravningsfölje genom snön inramad av stiliserade svarta trädgrenar. Helena Blomqvists skräck- och humorblandade illusionsbygge har ibland jämförts med filmarna Tim Burtons eller David Lynchs.

Den nya utställningen, hennes tredje, består av tiotalet digitala bilder med mest djur i huvudrollen. Inte bara av civilisationen kringrända schimpanser, den art Dame Jane Goodall vigt sitt liv åt att beskydda, utan även utställningstitelns helt nyligen utrotade gyllene centalamerikanska groddjur.

– Jag sysselsätter mig med ämnen där jag känner ett personligt engagemang, som djurrättsfrågor, förklarar hon medan vi ser på The last golden frog, titelbilden med en gyllene groda på en uttorkad jordskorpa mellan uppstickande strån av kaveldun mot ett mörknande landskap och under en intensivt cyanblå stjärnspäckad himmel.

– Ja, de levde ju inte i en sådan miljö på riktigt, men jag tyckte att det passade bra, säger Helena Blomqvist och tillägger att hon aldrig tidigare använt så mycket färg i sina bilder.

Samma cyanblå nyans återkommer i bilden Waterlilies. Här sitter den lilla schimpansen med gröna kortbyxor som påminner om barnkläder från förr, på näckrosblad i ett fält av vattenliljor som sträcker sig mot dovt mörka skyar med ljungande blixtar. I vattnet glimmar det av ljusreflexer. Effekter skapade i datorn? Inte alls, visar det sig.

– Jag fotograferade vattnet i en bassäng och blänket är skapat med vattenslang.

Helena Blomqvist fascineras av vintagefilmer från en epok långt före digital magi. En era då specialeffekter skapades med modeller, målade fonder, fläktar och vattenslangar. Tankarna kan gå till äldre filmstudior i Babelsberg, Cinecitta eller B-filmsmakaren Ed Woods Hollywood.

– Sådant är jag jätteförtjust i, säger konstnären. som älskar att kombinera handarbete med gamla fotografiska metoder.

Att låta old school möta high-tech är ett sätt att arbeta som hon delar med till exempel Nathalie Djurberg, som knådar de lerfigurer för hand som så småningom får liv i hennes animerade filmer.

De Helena Blomqvist-bilder som galleribesökaren ser är sista ledet i en mödosam skapelseprocess, arbetet bakom kan ta upp till en månad.

– Jag börjar alltid med en skiss. När jag får en bildidé försvinner den ofta snabbt och det gäller att rita ned den innan dess. Jag kan göra ganska detaljerade teckningar över hur det ska se ut.

Sedan följer ett scenografibygge där Helena Blomqvist gör det mesta själv. Vi låter blickarna glida utmed de höga vita ateljéväggarna. På kortväggen ovanför arbetsbordet en girlang med konstgjorda röda nejlikor, den dyker upp, ännu rödare än i verkligheten, i en bild där apan är klonad till en hel liten armé i gammeldags uniformer hon sytt själv. Över schimpansansiktet har hon trätt andra djurmasker, en panda, en åsna, en björn.

– Jag har alltid gillat Diane Arbus bilder, påpekar hon med en referens till den stilbildande amerikanska 60-talsfotografen, känd bland annat för sina porträtt av kvinnor i fågelmasker.

Effekten är en ödesmättad sagostämning, ett kolorerat barnkammarland mellan dröm och mardröm.

De suggestivt ljussatta tablåerna från schimpansernas och grodornas äventyr skapar inte enbart associationer till film- och fotohistorien. De kan också påminna om äldre tiders dioramor eller tittskåp med sina kulissbyggen. Därför var det helt logiskt att fotograf Frida Hedberg häromåret bad Helena Blomqvist att kliva in i en av Biologiska museets sekelgamla scenerier av låtsasnatur och uppstoppade djur för att ta hennes porträtt till en intervju i DN.

Hyllorna utmed ateljéns långvägg är fyllda med rekvisita som kan kännas igen ur bilderna. Där befinner sig också den lilla gyllene grodfiguren, precis som apan ett konstverk i sig själv, skulpturer gjorda av sambon Jonas Brandin, som även är serieskapare.

Bilderna av scenografi och dockor fogar hon ihop till collage i datorn med andra fotografier. En solnedgång kan vara hämtad från Alvaret på Öland. Lamadjuren är tagna på en farm i Skåne. Och en glimrande havsvy är ett bildminne från en stipendievistelse på Capri. Alltsammans fotograferat med en analog Pentax med filmformatet 6x7 cm.

Helena Blomqvist är utbildad på Högskolan för fotografi i Göteborg, HFF, där hon bland annat studerade för Tuija Lindström.

– Jag har alltid varit mycket självgående. Det passade mig att bo i Göteborg under fem år, det var bra att vara på ett ställe där jag inte hade något annat privatliv, jag fick mycket tid att jobba, säger Helena Blomqvist som lämnade hemstaden Stockholm under sin studietid.

Egentligen kommer hon från Dalarna, men inte från bilderböckernas Siljansbygd utan från Smedjebacken mitt i Bergslagen.

– Det är hårdare där, svårt att hålla på med kultur. Det är sport som gäller.

Om fröet till sitt konstnärskap säger hon:

– Det är väl det klassiska. När man inte har så mycket att göra i verkligheten skapar man sina egna världar.