Bilden av Malmö som en våldsam stad där de flesta känner sig otrygga på gatorna bekräftas av SVT:s serie Malmöpolisen. Det menar Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri som efter att ha sett två av seriens sex avsnitt i förväg skrev en mycket kritisk krönika med rubriken ”Detta är inte Malmö”. Hon hävdar att serien, som följer Malmöbor och Malmöpolisen under några månader, skildrar staden som ett inferno.

I onsdagens P1 morgon utvecklade hon sin kritik.

– Man fokuserar på ett område i staden som heter Seved och som är väldigt extremt men som i serien inte sätts i något sammanhang. Det bekräftar bilden av Malmö som Chicago.

Rakel Chukri medger att polisen har ett utsatt arbete som är värt att uppmärksamma men att man just därför skulle ha haft en journalistisk ambition och låtit en reporter ställa kritiska frågor, inte minst i avsnittet där Paul Juhlin, polisen som var befäl under kravallerna i Rosengård 2008, fick ge sitt perspektiv på den omdebatterade händelsen då en polis kallad en kille för ”apejävel”.

SVT:s projektledare Patrick Bratt menar att seriens syfte är att skildra polisens värld och att resultatet hade blivit detsamma oavsett om det hade varit i Malmö, Göteborg eller Stockholm. Han framhåller också att helheten blir ljusare i senare avsnitt.

– Vi litar på att tittarna kan dra egna slutsatser.

Även Per Svensson, kulturskribent på Sydsvenskan och författare till boken Malmö: världens svenskaste stad, är kritisk till serien, men betonar att han bara har sett det första avsnittet.

– Det är inte konstigt att man gör en dokumentär om polisen, men formen skapar problem. Berättartekniskt påminner det om en dokusåpa med fiktionaliserad dramaturgi och musik där tittarna ska identifiera sig med en huvudperson, i det här fallet ett polisbefäl, säger han till SvD.

Per Svensson tycker att de komplexa frågor som ligger bakom samhällsproblemen i Malmö inte belyses utan förvandlas till ett slags underhållning. Han påpekar att programmets första del skildrar två extrema exempel: Den stökiga Rasmusgatan i Seved och en demonstration anordnad av Sverigedemokraterna.

– Båda exemplen berör Malmös position som en stad med en hög andel invandrarbefolkning, och man kopplar det till våldet. Det bidrar till en schablonbild av Malmö och det finns en dubiös politisk undertext i att skildra det på ett suggestivt sätt. Poängen med samhälls-tv är väl att öka människors kunskap och inte att låta dramaturgiska överväganden styra innehållet, säger Per Svensson.