Jag kommer att vinkla det här totalt ofördelaktigt för din del om jag märker av en enda osanning.
- Michael, jag lovar att det jag kommer att säga i denna intervju är hundra procent sant.

Var kommer du ifrån?
- Den långa historien: Jag är född i Stockholm, på Danderyds sjukhus, i hissen.

I hissen?
- Ja, morsan hann aldrig upp. Sedan har jag flyttat runt mycket, men jag känner mig uppvuxen i Örebro. Jag bodde inte där på riktigt förrän jag gick i högstadiet.

Så du gick där på Stortorget i Örebro och …grubblade?
- Ja, det gjorde jag nog. Men inte på torget. Mycket av min tid gick åt till att förflytta mig. Jag bodde ute på landet och hade fyra kilometer till bussen.

Så där kom drömmarna? Är det de fyra kilometerna vi har att tacka för att du gör det du gör i dag?
- Ja. Vägen kom inte där, men drömmarna. Vilken vacker låt. ”De fyra kilometerna, där föddes drömmarna.”

Men vad är det du känner under de här fyra kilometerna? ”Jag ska visa dem!”? För att komma så långt som du har gjort måste du ha en viss aggressivitet.
- Det har jag. Jag har en ganska brokig barndom. Jag har gått i skolan på kanske 14 ställen. Mina föräldrar var skilda och jag har fått klara mig mycket själv. Det finns mycket ilska från min barndom som jag har lagt i en liten låda med järnlock på, och som jag har hittat någon slags teknik för att lyfta på när jag vill.

Du är den enda jag vet som säger ”tjena gubben!”. Säger du så till alla? Är det något dialektalt från Örebro?
- Nja, jag säger det till alla jag tycker om. Det har ingenting med ålder att göra.

Så jag behöver inte ta illa upp?
- Det är ett positivt tilltal.

Man kan känna ibland att ens åsikter formar den man är, men sedan blir man en annan. Känner du att du har kontakt med dina åsikter?
- Jag har förändrats ganska mycket det senaste året efter det här …gegget i Kiev. Efter det tog jag en timeout. Jag kom på att jag har velat att alla, alla ska tycka om mig. Vilket tar en enorm energi och gör att det kan bli ganska slätstruket.

Menar du det? Kände du dig mesig?
- Mesig kan man få vara. Det kan finnas en stolthet i att vara mesig. Men man kan ju inte vara dum emot sig själv. Helt plötsligt la jag energin på viktiga grejer som att börja skriva musik igen. Jag gjorde det hela min uppväxt, fram till dess att jag var 20 bast.

Det här med att vilja bli omtyckt av alla, är det flyttsyndromet?
- Jag tror det. När jag var liten gick jag in, visade musklerna och blev polare med värstingen på skolan direkt. Sedan var jag gullgossen i klassen, frökens favorit. Jag har en sådan förmåga: jag klarar mig alltid.

Jag tyckte du var rätt apart i den där schlagergrejen. Du var för bra.
– Hur ska jag förklara, för mig var Las Vegas ingen låt, det var en happening. Det var inte Martin Stenmarck som gjorde Las Vegas, det var som en liten film för mig. Sedan diggade folk inte filmen, och då fick huvudrollsinnehavaren skiten liksom.

Men som artist, är det något speciellt du vill säga? Nu ska ni må bra, eller nu ska ni göra revolt mot era föräldrar. Har du något sådant som du brinner för eller är det mer ”kolla på mig”?
- Det är självklart att det finns fattigdom och sådana grejer, men där är jag nog för oinsatt politiskt för att kunna agera. Men något morfar sa till mig har etsat sig fast: Det man är skyldig sig själv i hela livet är att tycka om sig själv. Gör man det är man oftast en lycklig människa och gör bra saker.

Bra för andra?
- Ja.

kulle du kunna tänka dig att ställa upp och sjunga för ett parti?
- Om de driver frågor som jag tycker är jätteviktiga. Som miljöfrågor.

Du skulle kunna sjunga för Miljöpartiet.
- Absolut. Deras huvudfrågor är de viktigaste, tycker jag. Men jag vet inte om jag skulle kunna göra det vare sig för socialdemokraterna eller moderaterna.

Vad är det för klass på dig? Är du arbetarklass?
- Liberal arbetarklass. Morsan och farsan känns extremt röda, de var vänsterpartister, morsan demonstrerade första maj vartenda år och man fick gå med där med sina plakat.

Gigar du hellre på Finlandsbåten än Drottningholm?
- Jag har jobbat på Finlandsbåtar så det räcker. Och jag har gjort en av mina roligaste spelningar någonsin på Slottet.

Du betalar skatt med glädje.
- Ja.

Och tv-licens?
- Ja.

Vad tycker du om politiker som inte gör det?
- Jag kan tycka att det är lite skönt att de är mänskliga.

Är det inte mänskligare att förstå varför man ska betala tv-licens? Ungefär som att man förstår att betalar man skatt så får vi sjukhus?
- Jo, egentligen. Men det handlar inte så mycket om just det att de inte har betalat licensen. Det handlar om att jag tycker att det är okej för de som styr vårt land att göra fel. När Göran Persson gick ut och gottade sig i det fick det min sympati att gå över till andra sidan igen. Självgodhet, det är det värsta jag vet.

Vem skulle du helst sjunga duett med, om du får välja?
- Bono, Bowie - Springsteen hade också varit väldigt roligt. Har du hört duetten mellan Francoise Hardy och Iggy Pop? De sjunger en jazzstandard tillsammans, det är otroligt bra. Henne skulle jag vilja sjunga med. Dylan hade också varit kul. Min morsa lyssnade mycket på Dylan när jag var liten,
men det var inte min grej, jag var mer inne på hårdrock och glamrock. Fast efter att ha läst hans memoarer, första delen, blev jag som tokig och läste igenom alla texter och alltså - det finns ju lite att ta av.

Vilken svensk artist har betytt mycket för dig?
- Det har varit lite olika. Musik är så betonat av var man befinner sig i livet. Jag minns när jag hörde Thåströms Karenina för första gången, det fanns något i den, det är en av de bästa låtarna som finns. Jag kände samma sak när Håkan Hellström kom med Känn ingen sorg för mig Göteborg. Det finns
en ohämmad energi som bara: Det är det det handlar om.

Kan du vara rädd att dina polare från Örebro ska tycka att du är mesig om du inte sjunger hårdrock?
- Nej. På nya plattan spelar mitt gamla hårdrocksband på hälften av låtarna.

Vad heter de då?
- Lorien. Det är taget ur Sagan om ringen. Vi började när vi var 15 ungefär och skrev låtar som hade Sagan om ringen-tema. Det var bra alltså, du ska få höra det.

Kvinnor då. Det är tre för dig: Ida och Hanna och mamma. Vad skulle du vilja säga till dem för att de ska få det bättre?
- Va? Jag förstår inte frågan. Säga vad till vilka? Alla kvinnor?

Nej, till de här tre. Vad skulle du vilja säga till dem för att de ska få de jobb de vill och bli respekterade?
- Det jag önskar att jag ger Ida är att hon blir säker i sig själv. Jag tror att det handlar om det.

Men du känner inte att vissa saker är så ojämlika att ”det här vill jag ändra på för att det ska bli bättre”?
- Jag tror att vissa saker måste ta sin tid. Vissa grejer är fortfarande kvar i någon slags stenålder. Mycket av den manliga dominansen är en slags rädsla för att släppa in kvinnor.

Men vad skulle du vilja göra? Om jag på något sätt kan se till att det blir lika lön för lika arbete så vill jag bidra till det.
- Det är en rätt bra grej.

Vad ska du göra åt det då? Ska du sjunga en sång eller gå med i ett parti eller ska du skriva en insändare?
- I sådana fall gör jag det i mitt lilla fönster - när jag spelar. Men sedan tror jag också att det är viktigt att ta fasta på det i varje möte man har med personer.

Är du musiker eller artist?
- Jag är artist. En förmedlare. Budbärare.

Varifrån springer du och vart ska du då? Springer du från Kiev?
- Ja, faktiskt. Jag sprang ifrån Kiev i något slags gatlopp, sedan kom jag ut i något slags solgul rapsåker med solrosor och tänkte över livet och kom ut i skogen och…

Du har gjort en hippietripp. Men vart ska du då?
- Jag ska hem. Jag ska tillbaka till de här fyra kilometerna och fundera ut nästa steg.
-