De stiliga kontorslokalerna i Separatorhuset lånas ofta ut till filminispelningar. Nu föreställer de Kungliga Biblioteket, där verklighetens boktjuv var ansälld. Gustaf Skarsgård spelar tjuven. Daniel Lind Lagerlöf regisserar, och Reuben Sallmander spelar en av tjuvens närmaste chefer.
Foto: Dan hansson
Kungliga Biblioteket ligger inte på Fleminggatan. Men böckerna som Gustaf Skarsgård lägger upp på bordet framför Reuben Sallmander är definitivt äkta vara, visserligen inte de värdefullaste klenoderna ur KB:s samlingar, men i alla fall. De kan komma att behövas till en jubileumsskrift om Svenska Akademien som Reuben Sallmander planerar att ge ut.
Det vill säga, inte han, utan hans rollgestalt, Tom Goldman, chefstjänsteman på Kungliga Biblioteket. Man kunde annars tro att han var chef på Stockholms stads idrottsförvaltning, eftersom det är idrottsförvaltningen som i verkligheten håller till i de stilfulla lokalerna på Fleminggatan som en gång var AB Separators huvudkontor.
Där pågår som bäst inspelningen av Bibliotekstjuven, en dramaserie i tre avsnitt som ska sändas i SVT någon gång i slutet av detta år eller i början av nästa.
–Det är inte en dramadokumentär, det är inte heller ett drama som är baserat på en sann historia, det är ett drama som är inspirerat av en sann historia, understryker regissören Daniel Lind Lagerlöf, som är noggrann med distinktionerna.
De händelser som gett inspirationen är bokstölderna som uppdagades på Kungliga Biblioteket 2004. Tjuven visade sig vara en av bibliotekets egna, en betrodd tjänsteman som sprängde sig själv och sin bostad i luften när han hade avslöjats. Det rapporterades utförligt i nyhetsmedierna när det begav sig, och hela historien har också återgetts i längre reportage, bland annat i en prisbelönt radiodokumentär häromåret.
Men det är alltså något annat som Daniel Lind Lagerlöf och manusförfattaren Malin Lagerlöf är ute efter.
–Verkligheten låter sig ju nästan aldrig helt och hållet berättas, säger Daniel Lind Lagerlöf när vi talas vid under en mycket sen lunchpaus.
–I dramatiken, däremot, kan man bygga upp spänningen och binda ihop händelserna till en riktig historia. I verkligheten förblir också många frågor obesvarade, som frågan ”varför” i fallet med bibliotekstjuven, men där kan dramatiken ge svar. Möjligheterna att laborera är mycket större, det är ett helt annat förhållningssätt.
–Vi har tagit fasta på de yttre händelserna i historien, men enbart fakta räcker inte för ett tre timmars drama, det skulle bli ointressant.
Och Gustaf Skarsgård, som spelar tjuven själv – John Manéus, född Johansson – påpekar att en dokumentär dessutom kräver en helt annan typ av ansvar, större trohet i detaljerna och mer av hänsynstagande till de inblandade. Följaktligen har han inte heller läst in sig på vad som är känt om verklighetens bibliotekstjuv.
–Nej, nej, jag förhåller mig enbart till rollgestalten som är en helt igenom fiktiv person, då kan jag också känna mig fri när jag gör min tolkning, säger han.
Gustaf Skarsgårds John är en man som kommer från enkla förhållanden, och det är ekonomiska problem som får honom att börja stjäla böcker på sin arbetsplats för att sedan sälja dem vidare utomlands för miljonbelopp och berika sig i det fördolda.
–Han är ju en man som inte har haft det lätt, han har varit tvungen att jobba som spärrvakt för att få ekonomin att gå ihop. Han drivs dels av beundran för de framgångsrika, dels av bitterhet. Han bär på en oerhörd revanschlust.
Reuben Sallmander spelar en av Johns närmaste chefer, en gammal kurskamrat som kommer från en betydligt mer välbeställd samhällsklass och som det dessutom har gått bra för i livet.
–Min rollgestalt fungerar som en projektionsduk för John. Tom Goldman är allt det John skulle vilja vara, säger Reuben Sallmander, och påpekar att det inte är någon slump att de två har likadana glasögon i den scen som just har spelats in – John behöver egentligen inte glasögon alls.
–Det är förresten en nyckelscen. Jag, det vill säga Tom, är väldigt angelägen om att ge ut den där jubileumsskriften, men har inte haft råd. Men sedan har det dykt upp en anonym donator...
–Och det är förstås jag, säger Gustaf Skarsgård belåtet.
Daniel Lind Lagerlöf tänker sig Bibliotekstjuven först och främst som en historia om klass.
–Om klass på riktigt, nyanserat och utan schabloner, förklarar han.
Och så fördjupar sig han och skådespelarna i en diskussion om de mer existentiella frågorna som berättelsen väcker, om detta att vilja vara någon annan än man egentligen är, om att befinna sig i en värld där man inte hör hemma, om att ta sig små friheter, göra de små avvikelserna från norm och konvention, som somliga – men inte alla – kan kosta på sig utan att det kommer surt efter, om att kliva över avspärrningarna ibland, som Reuben Sallmander uttrycker det.
–Men det allvarligaste brottet som John begår, säger Gustaf Skarsgård, det är ändå att han gör avkall på familj och barn för den sociala klättringens skull, att han projicerar sitt eget självförakt på dem som verkligen älskar honom. Det är mycket värre än bokstölderna, tycker jag.
Den sena lunchpausen är slut, och det är dags att gå tillbaka till det lånade kontorsrummet i Separatorhuset och fortsätta inspelningen. Om och om igen ska de göra sina scener framför kameran, ända fram till midsommar, då filmningen ska vara avslutad.
–Det är faktiskt film, det här, inte video. Det ställer lite högre krav, och det ger extra nerv åt inspelningen, säger Gustaf Skarsgård.
