Irene Lindh spelar socialisten Clara som inte delar syskonens åsikter. Margaretha Byströms Vera och Börje Ahlstedts Rudolf försvarar den tyska kulturen och ”det rena blodet”. Jost Assmans scenrum andas kvävande förfall.
– Otäckt och dagsaktuellt, viskar damen bredvid mig till sin vännina under en publikrepetition på Lilla scenen.
Jo, nog går det kalla kårar längs ryggraden på fler när Börje Ahlstedt gör honnör framför Himmlers porträtt.
Det är dags att spela Thomas Bernhard! Gunnel Lindblom, som sätter upp De sammansvurna, har länge kämpat för att den omstörtande dramatikern ska spelas på nationalscenen.
När Elfriede Jelinek fick Nobelpriset i litteratur förra året blev det en extraskjuts till projektet. Jelineks ursinnige, misantropiske landsman Bernhard är ju en av hennes förebilder. Han fick aldrig Nobelpriset men blev minst lika uppmärksammad för sitt testamente där han förbjöd Österrike att ha något med hans verk att göra i framtiden. Vilket Burgtheater i Wien bröt mot 1998.
Författarens hatiska hållning till hemlandet och dess mentala kluvenhet i ett offentligt ”finrum” och en igenbommad mörk källare finns avspeglad också i De sammansvurna (Vor dem Ruhestand, 1979) som Riksteatern 1980 satte upp under titeln Före reträtten. Fast här utspelar sig dramat på tysk mark.
Tre syskon lever tätt samman. Rudolf (Börje Ahlstedt) är hovrättspresident med pensionen i sikte. Systern Clara (Irene Lindh) är socialist och rullstolsburen medan Vera (Margaretha Byström) är broderns beundrande själsfrände ända in i sängkammaren. Den 7 oktober drar de för gardinerna och firar Heinrich Himmlers födelsedag.
Rudolf som var SS-officer i Treblinka lyckades vid krigsslutet undkomma rättvisan med hjälp av ett falskt pass utfärdat av Hitlers Gestapochef. Efter tio år under jord kunde han göra karriär i domstolsväsendet och lokalpolitiken.
– Det här är Thomas Bernhards bästa pjäs, ett enkelt byggt klassiskt drama som ställer viktiga frågor, säger Gunnel Lindblom som repeterar på Lilla scenen och är glad över att i Staffan Valdemar Holm ”äntligen” ha en teaterchef som förstår Bernhards betydelse.
Inte sedan 1989 , samma år som den 58-årige Bernhard avled i sin kroniska lungsjukdom, har Dramaten spelat honom. Och det var enda gången, då Staffan Roos satte upp Teatermakaren med Ernst-Hugo Järegård som despoten Bruscon.
Nu, lämpligt nog 60 år efter befrielsen av Auschwitz, är det dags för en bernhardsk urladdning igen.
– Han förtjänar att spelas i Sverige. Han vill krossa alla auktoriteter: familjen, patriarkatet, etablissemanget. Här är det en syskonskara som har fötts in i en familj med nazistiska och fascistiska ideal och som har övertagit dem rakt av, berättar Gunnel Lindblom som går en svår balansgång mellan det brännande och parodiska i texen.
I den kvävande atmosfären luftar Rudolf såväl sin antisemitism som hakkors och naziuniform och närs av förvissningen att majoriteten av tyskarna egentligen håller med honom. Den dag ska komma då han och Vera öppet kan visa vilka de är.
Under tiden lever de som i ett fängelse i föräldrahemmet, isolerade över 30 år efter krigsslutet. I deras ritualiserade tillvaro där alla har sina roller – metateatern är ett grepp Thomas Bernhard gärna använder i sin dramatik –
är höjdpunkten firandet av Himmlers födelsedag. Pjäsen skildrar de timmar alla laddar för festen – upptakten mot en explosion.
– Det är Bernhards dramatiskt bäst konstruerade pjäs med en tydlig situation. Här skildras post-nazismen och syskonförtrycket men samtidigt finns en absurd humor, säger översättaren Bodil Malmsten.
Hon är passionerad Bernhard-fan, vilket hon uttryckte redan i en BLM-essä 1992 och senast i sin bok Det är fortfarande ingen ordning på mina papper. För första gången har hon översatt österrikaren.
– Det var bara att gå in i texten; Bernhard känns bekant. Naturligtvis krävdes arbete, men det är lättare än att skriva eget. Jag försöker vara honom trogen och har ibland hamnat i diskussioner med Gunnel. Då försvarar jag honom till sista blodsdroppen!
– Om man har spelat Norén så märker man influenser från Bernhard, påpekar skådespelarna som talar om det makalösa suget i språket.
Så ansåg också Bernhard att språket, inte handlingen, var viktigast i dramatiken. Hans ofta monomana ”tirader” fortsätter om man så vill en österrikisk tradition av språkskepsis, från Robert Musil och Ludwig Wittgenstein.
Bodil Malmsten tycker att Bernhards mer svårforcerade texter är som långa andetag, kanske en följd av lungsjukdomens tunga andning.
– Men pjäserna är rytmiska. Han var ju utbildad skådespelare och musiker. Han sjöng, trots sina svaga lungor.
Thomas Bernhard hämtade även inspiration från verkligheten. Då pjäsen hade sin urpremiär i Stuttgart 1979 hamnade den mitt i en medial turbulens kring ett par av Förbundsrepublikens framträdande politikers nazibyk. Bland annat hade dåvarande ministerpresidenten i Baden-Würtemberg, Karl Filbinger, avslöjats som före detta nazistisk domare och sett till att Stuttgartteaterns chef, Claus Peymann som regisserade Bernhards pjäs, fick lämna sin post.
Bernhard hade också under studieåren vid Mozarteum i Salzburg försörjt sig som domstolsreporter. Insikterna i det österrikiska samhällets dubbelmoral hade han fått redan i den katolska klosterskolan då han konfronterades med auktoritär uppfostran, anpasslig förljugenhet och det nationalistiska klimat som kom att prägla alla hans verk. I pjäsen dyrkas brodern av Vera medan Clara, den intellektuella socialisten som skadats under USA:s bombanfall i krigsslutet, är ett tyst samvete. Det antyds att hon sympatiserar med Baader-Meinhof.
– Hon är offret, totalt utlämnad till syskonen som tycker att hon är avskyvärd, säger Irene Lindh med en rysning.
I det slutna rummet frodas symbios, incest och rädsla. Vem ska förråda vem? Syskonskapet är demoniserat, men också igenkännbart.
– Bernhard visar att människan är sina handlingar, säger Margaretha Byström.
– Men han försvarar dem inte, det är bra med Bernhard, påpekar regissören som med sin uppsättning vill bryta den anglosaxiska orienteringen i svenskt teaterliv och visa att den tyskspråkiga dramatiken rymmer nyskapande kraft.
