Debatten om att låta privata ägare ta över italienska kulturrikedomar har pågått i över tio år. Staten saknar pengar att ta hand om dyrgriparna, och mycket står och förfaller i brist på underhåll eller är föremål för restaureringar som varar i evighet. Palats, museer och helgedomar är skamfilade och risiga och ovärderliga konstverk väntar sedan åratal i mörka källare.

Berlusconiregeringen föreslog 2002 att privatisera delar av landets kulturarv. En ny myndighet, Patrimonio dello stato, ställde samman en diger lista med museer, palats, monument och statyer – inklusive prislistor. Initiativet orsakade ramaskri i kulturella kretsar runtom i världen. Museichefer från bland annat Tate och Louvren vädjade till italienska högerregeringen att sätta allmänhetens intresse främst.

Under center-vänsterregeringens korta sejour tycktes vinden vända och en massiv satsning gjordes på kulturen. Premiärminister Romano Prodi talade varmt om statliga subventioner till kulturen snarare än privata sponsorer.

Men nu är Berlusconi tillbaka och utförsäljningen av kulturskatter har börjat. I Verona håller tre palats och ett kloster på att auktioneras bort – så att opera­staden får råd med ett nytt parkeringsgarage under en mässhall. På Sicilien planerar man att hyra ut det världsberömda templet Agrigento för en 30-årsperiod. Ansvariga för Pompeji vill begränsa antalet besökare för att leasa delar av de arkeologiska ­ruinerna till internationella storbolag som Google, Microsoft och Warner Bros. ”2008 är året för den stora kulturella utförsäljningen”, skrev tidningen La Repubblica nyligen.

Regeringen har dock lovat att inte sälja ut kulturjuveler som hör till landets nationella identitet. ”Vi säljer inte Kolosseum” har det försäkrats. Så några cocktailpartyn på Caracallas Termer för näringslivshöjdare eller barnkalas i Pisas lutande torn är inte att vänta.

Många oroar sig dock för att inkomster från uthyrning av kulturskatter inte används till upprustning, underhåll och nya utgrävningar – vilket är i allmänhetens intresse. Det varnas för att en kommersialisering av de kulturella dyrgriparna kan förstöra deras estetiska och kulturella värde. Speciellt befarar italienarna en amerikansk ”Disney­fiering” av platser som Pompeji.

Kritikernas mardröm är att Italiens exceptionella kulturarv hamnar i privata händer som ­låter palats och museum förfalla, eller genom höga biljettpriser gör dem otillgängliga för gemene man. En del befarar att investerare kommer med idéer som att ordna gayparad i Castel Sant’Angelo, mausoleet tillägnat kejsar Hadrianus.

–Jag vill bara skrika och frågar mig ”hur lågt ska Italien sjunka?” Detta är Italiens kulturella situation just nu och den är skrämmande, säger historikern och operadirigenten Gottfried Wagner tillika Richard Wagners ättling som levt i Italien i 30 år, till Deutsche Welle.

Wagner säger att Italien producerat de bästa konstnärerna, kompositörerna och arkitekterna i världshistorien, och utförsäljningen är ett sätt att trampa på landets kulturarv som lockar miljontals turister till landet.

Men Italiens kulturbudget krymper stadigt under Berlusconi som försöker ro landets stapplande ekonomi i hamn. Och italienska hushåll är inte intresserade av att donera pengar till ­underhåll av kulturella verk.

–Den ekonomiska satsningen på kulturobjekt och museum har urartat liksom det politiska intres­set för kultur, enligt Salvatore Settis, en av Italiens mest kända bevarare av monument.