Tv-tornet, Fernsehturm, sträcker på halsen i den sjunkande eftermiddagssolen. S-bahn och U-bahn skramlar förbi, som en loop som upprepas nästan dygnet runt. Det borras och bankas bland byggställningar och lyftkranar.

Här i den gråa betongen på väldiga Alexanderplatz i stadsdelen Mitte passerar människor hela dagarna. Gör av med euros i gallerian Kaufhof, sitter och stirrar utan mål, biter i en droppande, sprickfärdig bratwurst, cyklar utan hjälm eller hoppar på en gnisslande spårvagn, bort mot någon av Berlins alla andra stadsdelar.

Många är turister som med en kamera på magen och en tillknycklad karta i handen söker med blicken. Ska de till DDR-museet en bit bort? Eller till Checkpoint Charlie och murmuseet?

Men många, många är också kulturarbetare från hela världen som är här för att ta del av allt det Berlin har att erbjuda av föreställningar med blod och naket, hundratals gallerier, billig och flottig Döner, klubbar som aldrig stänger, sökande, ”udda” människor och gigantiska bägare med tysk öl. Och av stora ytor som, liksom Alexanderplatz, kan verka skräckinjagande från början, men som är en del i det som ger skapandet plats. Berlin har beskrivits som en stor duk där alla får vara med att måla. Och som en bubblande smältdegel. Galet klyschigt, men nog sant.

De senaste åren har det nästan inte gått att göra en intervju i Sverige utan att möta författare, konstnärer, musiker eller teaterarbetare som bor eller har bott en tid i Berlin. Och om de inte är där snackar de gärna trängtande om den internationella konstscenen i Berlin eller om det fantastiska och utmanande teaterutbudet.

–Berlin har blivit ett kulturarbetarnas Kanarieöarna, säger regissören Sara Giese.

Hon delar en lägenhet med andra svenska regissörer, författare, journalister och filmare i Berlin och är liksom många andra svenskar här då och då för att inspireras och koppla av.

Enligt det tyska forskningsinstitutet DIW bor runt 25000 konstnärer från hela världen i Berlin. Hur stor andel av svenskkolonin som är kulturarbetare har man på Svenska ambassaden försökt räkna ut under hela våren. Sveriges nya kulturråd i Berlin, Ulrika Holmgaard, har hört en siffra om att 500 bor här stadigt.

Orsakerna är många, bland annat att det ligger nära och att många kan språket hjälpligt.

Men ett annat viktigare skäl är att det ibland är svårt att andas i Stockholm:

–Den var väl fin! En sådan där skulle man aldrig kunna ha i Stockholm! utbrister författaren Lotta Lundberg.

Hon pekar på en lila, grön och blå klänning med matchande lila pumps i ett skyltfönster i en liten butik med nya och gamla kläder. Vi är alldeles runt hörnet från Berlins klassiska shoppingstråk Kurfürstendamm, några minuters promenad ifrån hennes lägenhet.

Lotta Lundberg kom till Berlin som rese­ledare redan på 1980-talet, då var hon lite rädd för staden. Hennes debutroman Låta sig hända från 1998 utspelar sig delvis här. Nu bor hon här sedan 2004. Det är högre i tak, säger hon. Men ler snabbt och tillägger:

–Jag vill inte bli som en utlandssvensk i folkdräkt, som tycker att Olof Palme var en sate och att Sverige är skit. Men Sverige är ett litet land och Stockholm är en liten stad. Möjlig­heten att söka andra vägar är lättare här, säger hon när vi har slagit oss ned på hennes balkong vid en gata som ser ut ungefär som i hennes födelsestad Uppsala.

–Om man ska skapa fritt stör trendkänsligheten i Sverige jättemycket. Vad gör man i Sverige nu?! Det bara runkas blogg och publiceras dagböcker.

Berlin var en kulturstad redan för över hundra år sedan, när Strindberg hängde här, var lagom dekadent och väl halsade en hel del absint. På 1920-talet svängde det om kulturen i Berlin. Sedan kom kriget. Därefter har andra städer sugit åt sig kulturarbetare. För några decennier sedan var det New York och London, men de har båda blivit för dyra.

Nu när muren har fallit och konstnärerna är fler än soldaterna har Berlin blivit en stad att räkna med igen. Här finns till exempel tre operahus, otaliga teatrar och det tidigare så galleritäta Köln tappar allt fler gallerier till Berlin.

En som brukar ses som pådrivande i att Berlin under det tidiga 2000-talet ryckte upp sig till den kulturstad det är i dag är borgmästaren Klaus Wove­reit. Det är också han som har myntat följande slogan: ”Berlin är fattigt, men sexigt”.

Ulrika Holmgaard betonar att man pratar på ett annat sätt om kultur i Berlin.

–Här ställs aldrig kultur mot något annat, som sjukvårdskostnader. Men samtidigt är det ju svårt för mig som utomstående att förstå hur Berlin som har så ont om pengar kan ha ett sådant överflöd av kultur.

Lotta Lundberg är inte urtypen för kulturarbetaren i Berlin. Hon säger det själv. Inte bara för att hon var över 40 när hon flyttade hit 2004. Hon bor dessutom i borgerliga Charlottenburg i gamla väst. Hon valde Kreuzberg när hon först kom hit.

–Men i Kreuzberg bor ju alla andra, så där vill jag inte bo. Det var rörigare, skitigare och trendigare. Jag trivs bättre här där folk har lärt sig att tvätta vitt med vitt och svart med svart, säger hon och sätter sig i skrivhörnan i ett av våningens tre stora rum med högt i tak.

Det är framför allt Kreuzberg, Prenz­lauer Berg och Friedrichshain som har setts som de sjudande konstnärs­kvarteren de senaste åren.

–Det är ju oftast 20–25-åringarna som kommer hit. De har backpackat ett år, kommit tillbaka till Sverige och upptäckt att där kan man inte andas, vi drar till Berlin, där är allt möjligt, det verkar cool. Jag kan väl förstå att de väljer Kreuzberg, säger Lotta Lundberg.

Om man hårdrar det ser 24-årige Ronnie Sandahl ut som urtypen av den unge konstnären som har tagit sig till Berlin, även om han har en flerårig journalistkarriär bakom sig och har gett ut sin första roman, Vi som aldrig sa hora. Men när han öppnar dörren till sin ljusa, vitmålade lägenhet, där han ska bo i minst ett halvår, har han på sig en grå­rutig keps över det spretiga håret.

Här på den inglasade balkongen i Kreuzberg med utsikt över barer och kaféer, som inte har så mycket gemensamt med kaffe latte-fräscha Wayne’s coffee i Stockholm, skriver han på sin andra roman. För sin första bok åkte han till New York. För sitt filmmanus till Paris. Men Stig ”Slas” Claessons Paris, ”som en stad där man ska vara full och konstnär”, hittade han först i Berlin.

–Paris är för rikt, för dyrt och för fint.

Ronnie Sandahl påpekar det som så många andra också nämner: Att man i Berlin inte uppfattas som suspekt när man skriver en bok eller håller på med annan konst.

–Här sitter varenda jävel och skriver böcker. De är outgivna poeter allihop. De börjar med att säga att de är poeter och när man frågar vad de har gett ut harklar de sig och säger att de brukar släppa lite på internet, säger han när han har tagit på sig sin beiga rock och vi går genom Görlitzer Park, ”Görli”.

Haschröken ligger tung, det dealas droger på var och varannan parkbänk och människorna som bara ligger på marken eller spelar golf i det höga gräset (!) verkar lika avspända som hundarna.

Ronnie Sandahl beskriver Kreuzberg som mytiskt, revolutionärt och fullt med konstnärer. Stadsdelen har den ruffighet som nästan hela Berlin är synonymt med. Här kan man bo utan toalett om man vill. Här är väggarna fulla av graffiti och gatorna dekorerade med hundbajs. En teori som många håller med om: I Berlin kan vi få lite av det genuina och skönt oputsade och komma ifrån bostadsrätts- och trendhetsen i Stockholm.

Men: Det främsta skälet för att så många kreativa, inte bara svenskar, väljer Berlin är krasst: Det är billigt.

Arbetslösheten är fortsatt hög, runt 15 procent och priserna på både boende och mat håller sig därför låga, även om hyrorna har höjts de senaste åren. Dessutom är befolkningstillväxten låg och tillgången på lägenheter och lokaler fortfarande stor.

Ronnie Sandahl sveper med handen.

–Jag bor ju nästan i en direktörs­våning här, det är inte så mycket konstnärsklyscha. Betalar hälften så mycket och bor dubbelt så stort som i Stockholm.

Även konstnären Annika Larsson, som i september ställde ut video­installationen Dolls på Andréhn-Schiptjenko i Stockholm, ser de låga hyrorna som en anledning till att hon bor i Berlin igen.

Hon flyttade hit första gången år 2000, just efter att hon hade gått ut Kungliga konsthögskolan, Mejan. Men efter två år var hon frustrerad över att Berlin kändes för trögt. Hon drog till New York och kom tillbaka först förra året.

–Folk i Berlin var ibland mer inne på att dricka öl och bo gratis än att verkligen göra något. Och jag jobbar alltid ganska hårt, säger hon och tittar fram genom kajalsvarta ögon under sin svarta raka lugg.

Hon sitter på en stol i ett av tre rum i sin nästan hundra kvadratmeter stora studio och lägenhet (för runt 700 euro i månaden) på den trädkantade paradgatan Karl-Marx-Allee i gamla öst. Väggarna är oputsade, utan varken ­tapet eller färg. Tittar man ut genom fönstret ser man tv-tornet vid Alexanderplatz som en tunn pinne med en ­liten silverfärgad boll.

När hon kom till Berlin första gången bodde hon i Prenzlauer Berg.

–Många frågar mig varför jag bor här. ”Det finns ju inget där!” Men jag tycker om det där motståndet, då funkar det för mig att jobba. Prenzlauer Berg har blivit så chict. Det är trevligt, men svårt att jobba där.

Annika Larsson har ställt ut på gallerier, museer och biennaler världen över. Men nästan inte alls i Berlin. Så verkar det vara med de svenska kultur­arbetarna överlag. Den tyska huvudstaden är en bra internationell utgångspunkt, men inte alltid där man gör sig ett namn.

Men som många, bland andra Lotta Lundberg, upplever hon att stadens historia påverkar hennes konst. När hon kom hit tänkte hon att hon skulle komma och bo i ”det där nya Berlin” som alla pratade om. Men hon slogs mer av vilken traumatiserad stad det var och började gräva ner sig i historien.

–All min konst handlar om hur vi ser på saker och ting. Berlin har helt klart något att ge som jag inte är klar med, säger hon medan en biltuta tar sig in genom det öppna fönstret och nästan överröstar henne.

För tillfället känner hon att hon måste göra något om gamla öst. I huset från 1954 bor nämligen många före detta Stasispioner.

Berlin är också en av världens nu mest mytomspunna städer. Men hur mycket man än kämpar är det svårt att helt punktera den bilden. Filmproducenten Leif Alexis kom till Berlin 2001, för att jobba som performancekonstnär. Han hade en romantiserad bild av staden, såg framför sig Nick Caves och David Bowies Berlin på 1970- och 80-talen. Han upplevde att mycket av det han hade föreställt sig faktiskt fanns, han hamnade till exempel på en del svartklubbar och små konserter i gömda källarlokaler.

Nu sitter han på en filmproduktions­byrå med högt i tak i stadsdelen Prenz­lauer Berg. Han håller på med förberedelserna till sin första långfilm, Die Himmelsleiter, som produceras i samarbete med Tysklands största tv-kanal, ZDF. Vita laptoppar slår ut från de vitlackade bordsskivorna och allt är fräscht och minimalistiskt.

–Tills för bara några år sedan kunde man få en så här stor lokal billigt i Prenzlauer Berg. Nu har reklambyråer, arkitektkontor och mediebyråer köpt och renoverat dem.

Leif Alexis gissar att Berlin är ännu dyrare om några år. Fast han tror inte att det gör att konstnärer väljer bort Berlin, bara att de flyttar till någon annan del.

Och nu är det den tidigare så problemtyngda stadsdelen Kreuzkölln, i norra Neukölln söder om Kreuzberg, som gäller. Det är dit gallerierna och konstnärerna drar sig nu. Det är där ”det nya hippa” finns. Säger alla.

Vi åker dit en förmiddag och promenerar längs med det brungröna vattnet vid Maybachufers graffitifyllda väggar och höstfärgade träd. Ser några köttaffärer med arabiska tecken, åtskilliga skyltar med ”Lägenhet ut­hyres”, hundar och stängda barer.

Några meter från baren Pigalle i ett babyblått stenhus hittar vi det första galleriet, Malerei & graphik. På fönstret står med vita bokstäver på tyska: ”Innebär gentrifiering i själva verket också det att ingen längre pissar framför min dörr?”

Galleriinnehavaren Daniella Reifenrath, en kvinna i blonderat hår i knutar, jeans och linne, låser upp dörren. Suckar lite åt att det kommer ytterligare journalister som är ute efter det ”nya, heta Berlin”. Som alla andra påpekar hon att utvecklingen är som i så många andra storstäder.

Berlin är ett praktexempel på gentrifiering och konstutövare driver som alltid på. Snart kommer nog de utländska finansiärerna och köper upp hus även i Kreuzkölln. Och de som har bott där tidigare får flytta längre ut.

Gränserna förflyttas alltså och protesterna tilltar. Men hur länge håller intresset från kulturarbetare i sig?

Lotta Lundberg funderar på om det om 10–15 år, när Berlin är mer färdigt, är Warszawa eller Tbilisi som är det nya Berlin. Samtidigt säger alla att inflödet av konstnärer fortfarande ökar.

Och svaret vi får från de flesta är entydigt och simpelt: Så länge Berlin är smutsigt och billigt kommer svenska och andra kulturarbetare att åka hit.