Hon sitter hemma i sitt eget kök, rätar till håret, vet inte hur hon ska förklara det som hon själv inte kan förstå: Att Ingmar Bergman fick sådan makt över henne.
–Åren som hans hushållerska gjorde mig till en kuvad kvinna. Samtidigt fanns det trevliga stunder. Och i början, det måste jag medge, var jag smickrad över att han valt just mig. Från att vara ingen blev jag Någon.
Anita Haglöfs minnen av åren hos Ingmar Bergman har redan fått uppmärksamhet. I våras stoppade hon boken som skulle ha kommit ut nu i höst, den som hade undertiteln En hushållerskas dagbok. Hon vill inte gå in på detaljerna, säger bara att den inte blev som man först planerat. Därför drog hon sig ur, och lämnade tillbaka förskottet på 50 000 kronor till förlaget.
Tom Alandhs tv-dokumentär om henne kvarstår, och sänds i SVT 2 söndag den 20 september.
–Den är en helt annan sak. Även om jag haft några ångestnätter inför den också. Jag vet ju inte hur folk kommer att reagera. Ingmar Bergman är ett monument, en ikon som inte får ifrågasättas.
Och vad gör du?
–Alla monument har en baksida. Jag visar hur Ingmar Bergman var när han kommit hem och stängt dörren efter sig. Men jag gör det inte för att hämnas, den känslan har jag aldrig haft.
Det är sex år sedan hon sa upp sig men ändå, Anita Haglöf lägger handen runt halsen för att förstärka sina ord, har Ingmar Bergman kvar sitt grepp om henne.
–Att gå ut som jag gör nu är kanske enda sättet att bli fri. Det händer fortfarande att jag drömmer om honom, att han står i sitt kök och undrar om inte middagen är klar.
Hon arbetade i receptionen och i växeln på Dramaten, det var så det började. Ingmar Bergman svepte in i sin lodenrock, sa hej, hej – och fick nyckeln till sitt rum. Nyckeln hade nummer 10.
–Oftast sa vi inte hans namn när vi talade om honom. Vi sa bara Nummer tio, då var det ingen som spetsade öronen.
Han var den store regissören, hon var kvinnan i växeln. Men inte bara, efter att ha utbildat sig i zonterapi började Anita Haglöf behandla personalen på teatern. En dag ville Ingmar Bergman pröva.
Vad hade han för fysiska problem?
–Det vill jag inte gå in på. Men jag behandlade honom flera gånger och efteråt såg han till att jag fick ett eget rum på teatern. Han sa att Dramaten behövde mig.
Det var våren 1995, efter att hans hustru Ingrid dött, som Ingmar Bergman behövde hjälp med hushållet. Anita Haglöf fick frågan om hon ville pröva i 14 dagar. Det blev sammanlagt åtta år, omväxlande på Fårö och omväxlande i hans lägenhet vid Karlaplan i Stockholm.
Hennes arbetsuppgifter var att städa, tvätta, bädda, handla och laga middag. Arbetsdagen i Stockholm började först 15.00, på Fårö måste hon redan vid lunchtid ta färjan till Fårösund för att handla så hon garanterat visste att hon skulle hinna tillbaka. Eftermiddagens obligatoriska vinbärssaft med tre Bragokex fixade Ingmar Bergman själv men middagen skulle vara klar prick den tid han bestämt, tallriken lagom varm, ljuslågorna lagom höga.
–Han åt alltid med ryggen mot mig för att slippa se när jag plockade undan på diskbänken. En gång tappade jag ett grytlock i golvet, Bergman for upp och skrek att om jag gjorde om det skulle han slå ihjäl mig.
Slå ihjäl dig?
–Han menade det förstås inte. Men han, som var så ljudkänslig, blev rasande. Och jag kunde bara kvida fram ett förlåt och lova att aldrig någonsin göra om mitt misstag.
Ingmar Bergmans behov av att kontrollera vardagen ner till minsta struntsak har förvisso berättats förut. Men när Anita Haglöf läser högt ur sin dagbok från åren hos regissören framstår vissa saker som rent overkliga. Eller obegripliga. Som när han undervisar henne i konsten att bädda hans säng. Han ber henne följa med till sovrummet, försäkrar att det inte är något farligt, instruerar sedan att täcket ska dubbelvikas långt ner mot gaveln. Han ber henne ta ett mått på sin arm, så hon vet den exakta längden mellan lakanskanten och sänggaveln. Hon vägrar, säger att hon nog ska klara det ändå.
– När vi kom till Fårö låg en linjal på hans säng.
Och maten, dessa middagar som hon lagade och ofta blev kritiserad för: Kalvfärsköttbullar i gräddsås, vanliga köttbullar i gräddsås, avlånga kalvfärsbiffar med tomatsås, kycklinggryta till både lördagar och söndag.
–Han ville ha mat som var snäll mot magen. Men det är klart det blev enahanda, likadant varenda vecka. Och aldrig några grönsaker, aldrig frukt eller sallad.
Åt ni aldrig tillsammans?
–Nej, nej, det hade varit otänkbart. Han ville helst att jag skulle gå så fort som möjligt. Hela världen låg för hans fötter, men det hjälpte inte. Han var ensam ändå.
Hon minns en nyårsafton i Stockholm, den hårda kram hon fick när hon skulle gå, hur han tackade henne för året som gått och att hon stått ut med ”gamle Bergman”.
–Jag frågade om han skulle göra något på kvällen men han skulle vara hemma, läsa en god bok. När jag kom ut på loftgången såg jag honom genom persiennerna, han stod kvar på samma ställe på golvet och såg så övergiven ut att jag började gråta. Det var som när man lämnat ett barn på dagis.
Hon var, vi måste ändå repetera, en medelålders kvinna, frånskild med vuxna barn och barnbarn. Hade ett långt yrkesliv bakom sig. Kapabel på alla sätt. Stärkt av egna livserfarenheter. Och ändå, det är detta som förefaller obegripligt, finner hon sig i att hunsas som pigan i ett sämre skådespel. I sina bästa stunder kunde Bergman kalla henne lilla Anita. I sina sämsta stunder, särskilt efter besvärliga dagar på teatern, kunde han komma hem och ryta ”slyna”, ”slampa”.
–Även om han inte menade det blev jag sårad.
Varför gick hon inte, rakt ut genom dörren? Anita Haglöfs första förklaring är att en 60-årig kvinna inte har så lätt att få nytt jobb. Sedan talar hon igen om Bergmans makt över henne, hur hon förlorade sin självkänsla. Medan hon talar sneglar hon mot fotot över ett köksskåp. Det är på hennes morfar, en stram man med fast blick. Idag, det är vad hon hoppas, håller han ett vakande öga över henne. En gång var det just han som förbarmade sig över henne. Vi skissar hennes bakgrund med några snabba drag, konstaterar att hennes mamma bara var 17 år när hon fick Anita – och att tanken var att hon skulle lämnas bort.
–Sedan lyckades mormor övertala morfar att ändå gå upp på BB och titta på mig. Han lät sig bevekas – och det blev mormor och morfar som tog hand om mig.
Så småningom fick Anita flytta hem till sin mamma, kvinnan som hon egentligen inte kände.
– Mormor är nog den enda som verkligen älskat mig, då räknar jag in även män. Morfar var lik Bergman, lika bestämmande. Själv har jag fått ett jäkla tålamod men det kan gå till överdrift, då finns risken att man utplånar sig själv.
Samtidigt minns Anita Haglöf, behöver inte ens sin dagbok som stöd, den gången hon fick nog i en diskussion med Ingmar Bergman och vågade säga att han gav sig på de svaga.
– Han blev alldeles tyst, lufsade runt lite i köket och gick sen in och satte sig framför tv:n.
Blev han hyggligare efteråt?
–Det minns jag inte. Men jag minns, det står också i min dagbok, när jag tillbringat en semester i kloster och nunnorna efteråt lovade att de skulle be för mig. Och allt blev faktiskt bättre när jag återvänt till Fårö. Under lång tid var det inga klagomål på min mat från Bergman.
Du säger hela tiden Bergman, inte Ingmar.
–Vid direkt tilltal sa jag Ingmar. Annars är han Bergman för mig. Närmare honom kom jag aldrig.
Det hände att de talade om filmer hon sett, han kunde be henne om råd eller fråga om hon kunde massera hans axlar.
–Han ville känna lite mänsklig värme, som han uttryckte det. Så jag masserade hans nacke och axlar, alltid ovanpå kläderna. Efter några minuter var han nöjd, sa att det räckte.
Om hon, som så många andra kvinnor genom åren, blev kär i Ingmar Bergman är frågan hon skrattar bort. Nej, nej, aldrig någonsin.
–De stunder han kom mig närmast var när jag såg hans nakenhet, hans sårbarhet. Vi talade en gång om döden och jag sa att jag trodde på återfödelse. Det gjorde inte han. För honom var döden slutet och han skrämdes av sin sista tid. Tyckte han hade blivit så gammal och ful.
Det var våren 2003 som Ingmar Bergman, efter att han bestämt sig för att flytta till Fårö för gott, meddelade Anita Haglöf att hon måste göra sig av med sin lägenhet i Stockholm.
– Han frågade inte ens hur jag ställde mig till tanken. Jag sa inte ett ljud men hela magen knöt sig. Jag hade ju barn och barnbarn i Stockholm, var van vid pulsen i en storstad. Tanken att sitta isolerad på Fårö var outhärdlig, omöjlig.
Efter tre veckors våndor sa hon upp sig.
– Hans mun blev till ett streck, jag kände igen alla tecken på att han skulle bli arg. Sedan sa han att först när han hittat en ny hushållerska fick jag sluta. Det var då jag blev sjuk, inlagd på sjukhus. Allt var kaos och när jag ringde och frågade Bergman hur allt löst sig svarade han bara: Var det något mer? Sen la han på luren.
Jo, hon vet att han ringde till Dramaten, förhörde sig om hur det gått för henne.
–Men han och jag talades aldrig vid mer. Långt efteråt kom ett brev att jag sagts upp från min anställning på grund av arbetsbrist.
Det blev Ulla Åberg, gift med Erland Josephson, som ringde och berättade att Ingmar Bergman var död.
–Jag tände ett ljus, satt länge och tänkte på honom. Om jag fått leva om mitt liv skulle jag aldrig ha blivit hans hushållerska. Men jag kunde ha funnits hos honom de sista dagarna, det han en gång sa att han ville.
Vad tror du han tyckte om dig, egentligen?
–Jag tror han tyckte om mig. Eftersom jag var så punktlig, så ordentlig.
Det var Ingmar Bergman själv som födde idén att Anita Haglöf skulle skriva en bok om honom.
–Och då, försäkrade han, var det bara att berätta. Om han sagt tvärtom, att jag inte fick avslöja någonting, hade jag heller inte gjort det.
Den 28 september auktioneras Ingmar Bergmans lösöre ute på Bukowskis. Anita Haglöf skulle gärna köpa hans vackra skrivbord, om hon haft råd och plats.
–Det är torkat med mjukaste duk, har inte en repa. Det kan jag ge mitt liv på!
