Nej, de uppfriskande Melodifestivalskrällarnas tid är inte förbi (en skräll blir det alltså när vi som tippar vilka som går vidare till final eller Andra chansen har fel). Anna Bergendahl och hennes fina bidrag This is my life fanns förvisso med i veckans förhandssurr, men det var nog ingen som trodde att 18-åringen skulle vara den som gick den allra rakaste vägen till Globen. Den rollen skulle, trodde de flesta, tagits av den mycket mer välbekanta och rutinerade Peter Jöback. Men han fick alltså nöja sig med att komma lite efter.

Den spänningen tackar man för. Ett Melodifestivalår med en pajig Dolph Lundgren i rätt så usla sketchinslag och två småtråkiga programledare, Christine Meltzer Lind och Måns Zelmerlöw, som vare sig fått eller kommer få några särskilt roliga repliker i sina manus är det själva tävlingsmomentet som utgör höjdpunkten i det hårt mallade programmet. Den anonyma grupp som går under det härliga namnet Telefonröstarna vet man aldrig var man har - de bryr sig inte om vad vi som skriver om Melodifestivalen tycker eller vad än SVT kan ha planerat - vilket gör de svårtippade utgångarna av deltävlingarna till riktiga rysare.

Att Idol-Anna blev kvällens populäraste kan man bara applådera. Den i röda gympadojor klädda sångerskan stod ju för kvällens mest innerliga och passionerade insats. Hennes This is my life, med musik av Melodifestivalräven Bobby Ljunggren, har växt sig riktigt stark sedan första repetitionen i torsdags, även om den är något svulstig och överarrangerad. Någonstans påminner den lite avlägset om Marie Lindbergs Trying to recall. Bara så himla mycket bättre, särskilt när det gäller framträdandet.

Lite roligt var det att Anna Bergendahl kom före Peter Jöback. Allt var ju upplagt för att han skulle vinna. Klädd i en kreation som inte hade varit fel på Michael Jackson och med laser i The Knife-klass framförde han sin tunga powerballad med så mycket musikal-inlevelse från fötterna och upp till hjässan att ingen skulle kunna undkomma. Men lyssnar man noga ska man finna att det bakom alla tonartshöjningar inte finns mycket mer än en sedvanligt pumpad och pimpad men ganska platt låt av Fredrik Kempe och Anders Hansson.

Tja, vad ska vi säga mer? Kanske något om att kvällens mest obesvarade fråga var varför Py Bäckman hade klätt ut sig till Ozzy Osborne. Eller att NEO, som gick vidare till Andra chansen med sin kylslagna Human frontier, stod för kvällens mest gayiga inslag (vid sidan av Dolph-sketchen med schlagerälskande läderbögar).

Lite överraskande var det att den smöriga kvartetten Lovestoned inte gick vidare med sin tyska hymn i baktakt, men verkligen inget att beklaga. Sibel och dansarna hade kanske för konstiga kläder och en låt som krängde sig för mycket? Ungefär tvärtemot Pernilla Wahlgren, som var så mycket Melodifestival att man nästan väntade sig att Kikki Danielsson och Lasse Holm skulle materialiseras på scen.

Närmast botten var de små rara punkmännen i Noll Disciplin. Att de nästan, men bara nästan, tog sig vidare var också en skräll.