Jag har haft vissa skapartillstånd, rus, som varit väldigt starka och som ofta ägt rum just på berg. Det har nog något med det sublima att göra. Högst uppe på ett berg kan upplevelsen av att man har kontakt med himmel och jord samtidigt vara överjordiskt stark. Jag var uppe en del både på Fåfängan och i Hammarbybacken när jag skrev Reglerna. Det var som en drift. Det är svårt att säga vad det gav rent faktiskt, mer än att jag skrev in den där meningen att hon sprang uppför och nedför berget.

Jag har skrivit sedan jag var liten, mest dikter. Jag hade en separatutställning på Forum 2002. När jag höll på med den hade jag nog en bild av att jag äntligen hade hittat något slags form för skapandet. Men det övergick i ett intensivt skrivande, som blev ett diktmanus. 2006 hade jag så ett riktigt sommarlov, mitt första som vuxen. Det var efter att jag startade min glashytta och ekonomin var någorlunda säkrad inför hösten. Det som satte igång språket till Reglerna var när jag började läsa i judiska gamla skrifter, i Talmud. Det blev en ingång i förhållandet till detaljen. Jag började tänka på mitt eget system och alla regler och hur det hela tiden pågår en debatt i huvudet om vad som är rätt och fel.

Att det var en roman jag skrev förstod jag när det inte tog slut. När man kommit djupt in i något spelar det inte så stor roll var man är. Man kan tro att man måste ha en särskild dator eller att man ska sitta på något särskilt ställe. Men när jag var inne i det kunde jag sitta hemma vid köksbordet med alla omkring mig. Det har sällan varit så för mig. Jag gillar inte sådant där som ”boken skrev sig själv”. Men jag undrar om jag någonsin kommer att hitta ett sätt som inte kräver olika berg och tillstånd. Jag önskar mig ett tryggare sätt.

Ekonomin är viktig för att få ro att skriva. Fast visst, det där beror på hur hög ångestnivå man står ut med. Att jag har fått i gång min hytta har förändrat mitt liv, eftersom jag inte är utfattig längre. Men jag läste nyligen Knut Hamsuns Svält där det bara handlar om skapandet och hur han stolt och svimfärdigt utsvulten går och plitar på små papperslappar. Jag kan känna mig dragen till den där frånvända besattheten. Fast har man barn blir det annorlunda. Dessutom kommer jag ofta till den där känslan: Världen är absurd och fundamentalt orättvis och så sitter man enträget på kammaren utan att kanske ens få ut sin bok.”