Begravningsplatser är inte bara de dödas riken. De är också, i allt större utsträckning, platser för de levande.

Kanske platser för picknick och yoga? Med cykelbanor som slingrar sig fram mellan gravarna?

Nästa vecka presenteras vinnaren i en landskapsarkitekttävling om ny begravningsplats i norra Stockholm.

Och bågen är högt spänd. När staden bjöd in till internationell tävling om ny begravningsplats på Järvafältet drogs paralleller till Skogskyrkogården i Enskede, klassad som världsarv av FN-organet Unesco.

Det återstår att se om den nya begravningsplatsen får en plats i arkitekturhistorien. Men vinnarförslaget lär säkert orsaka en del diskussion om begravningsplatsens roll på 2000-talet.

”Tänk på döden” står det ibland på portalen till äldre kyrkogårdar. Sådana allvarsord lär vi knappast möta på Järvafältet; moderna begravningsplatser har ett annat anslag.

–Trenden är att begravningsplatser blir ljusare, vänligare, trevligare och mer upplevelserika rum, säger Thorbjörn Andersson, adjungerad professor i landskapsarkitektur.

Han välkomnar utvecklingen; han menar att en ljus och trösterik miljö kan ge stöd i svåra stunder. Samtidigt talar han om en balansgång. En begravningsplats är inte en vanlig park, utan en viloplats för de döda och en plats som ska möta de efterlevandes behov av värdighet.

–Det får inte bli en banal plats eller något slags allaktivitetspark, säger Thorbjörn Andersson som inte vill se en frisbee singla fram mellan gravstenarna.

På en begravningsplats ska människor kunna släppa fram känslor av sorg och saknad. Samtidigt ska dagens begravningsplatser fungera som rekreativa rum för alla; de blir en del av stadens grönstruktur. Dagens begravningsplatser ska inte omges av murar – de ska istället bjuda in det omgivande samhället.

Den nya begravningsplatsen på Järva ska enligt tävlingsprogrammet ”bidra till identitet och samhörighet för de boende vid Järvafältet”. Tanken är också att den ska skapa en känsla av kontinuitet i miljonprogramsområden som saknat egen begravningsplats.

Anne-Louise Sommer, rektor för Danmarks designskola, har i flera år forskat om dödens rum. Hon menar att Stockholms stads ambitioner för sin nya begravningsplats på många sätt är tidstypiska, inte minst gäller det betoningen på identitetsskapande och förankring i lokalsamhället.

–Men också betoningen på rumslighet. Man vill skapa rum för diversitet, för olika gravskick och trosriktningar, säger hon och konstaterar att en samtida begravningsplats måste erbjuda rum för människor med olika bakgrund.

Anne-Louise Sommer tycker också att tävlingsprogrammet är tidstypiskt på ett annat sätt – det hymlar inte om vad som är begravningsplatsens primära uppgift.

Hon säger att många begravningsplatser som anlades under andra hälften av 1900-talet snarast ville gömma undan döden. Hon talar om kyrkogårdar som förkläddes till parker, där man knappast såg gravarna bakom buskar och träd – ett uttryck för efterkrigstidens massamhälle och förträngning av döden.

I dag låter vi döden träda fram på ett annat sätt, menar Anne-Louise Sommer. Och i en mer individualiserad kultur vill vi ofta göra den individuella döden mer synlig, säger hon och talar om ett nytt fokus på gravplatsen och nya sätt att smycka graven.

Samtidigt växer människors intresse för dödens rum. Kyrkogårdsvandringar och en växande kyrkogårdsturism är tecken på detta, och allmänheten söker sig till begravningsplatser på ett nytt sätt.

I Sverige var begravningsplatser länge en paraduppgift för de främsta arkitekterna och landskapsarkitekterna. Men under de senaste årtiondena har fokus mer hamnat på tekniska frågor än på gestaltning, säger Thorbjörn Andersson och konstaterar att det varit tunnsått med tävlingar.

Han hoppas att Stockholms stads stora tävling om begravningsplats på Järva kan innebära ett skifte.

–Förhoppningsvis markerar den en ändrad syn, förhoppningsvis är den en markör för att samhället tycker det här är viktigt, säger han.

Tanken är att den nya begravningsplatsen ska bli en angelägenhet för fler än de boende på Järva, att människor från hela Stockholm ska välja att begravas här. Då kan man tala om begravningsplatsen också i termer av integration.

–Men då är det viktigt att gestaltningen är tillräckligt fin, säger Thorbjörn Andersson och tillägger att Skogskyrkogården i Enskede är en så stark plats att människor från olika delar av Stockholm väljer att begravas där.

Ann-Louise Sommer kallar Skogskyrkogården ”inkluderande” – en plats som, trots att den spelar mycket på det nordiska landskapet, talar till människor från olika kulturer. Hon konstaterar att Stockholms stad har ambitionen att återigen skapa en inkluderande begravningsplats.

De dödas rike speglar de levandes. Men kanske kan de dödas rike också bidra till att ta bort barriärer och spänningar mellan olika grupper – Thorbjörn Andersson tror att en väl gestaltad begravningsplats kan fungera just så, och bli något mer än en spegel av ett hårt segregerat samhälle.