My Skarsgård bor i närheten av Götgatsbacken på Södermalm i Stockholm. Det är rörigt i hela fastigheten på grund av stambyte och när det dessutom spöregnar är det skönt att komma in och sätta sig i ett stort rum, där hon brukar ta emot sina patienter.

När yngste sonen dyker upp påpekar hon att jag inte är en patient. Jag försöker le trovärdigt.

Hon har en så intensiv blick att jag då och då måste väja med ögonen och stirra på mina anteckningar eller akvariet i ena hörnet. Ibland måste jag be om ursäkt för att jag skrattar eftersom historierna är så dråpliga. Som när hon gömmer sig i garderoben med en punschflaska och hittas av sin bror. Eller snubblar i en trappa en midsommarafton och nästan klarar vinflaskorna samtidigt som hon halvt håller på att slå ihjäl sig.

Hon konstaterar att de flesta är påverkade av alla fyllehistorier som folk ständigt berättar.

–Det är också ett sätt att minimera den stora tragik det handlar om, att man skrattar åt hur tokigt det blir. Egentligen är det inte ett dugg roligt utan tyder på att något håller på att gå illa. Däremot har jag aldrig skrattat så mycket som de senaste fem åren då jag fått så många vänner som är nyktra alkoholister. Vi kan skratta oss fördärvade åt tokigheter, hur sjukt det var.

My Skarsgård var full första gången under en skolresa till Alperna när hon var 14 år gammal. Det var inget hon tyckte om.

–Några äldre killar fick upp oss tjejer från något disko och bjöd på rom och cola. Jag hade aldrig varit intresserad av alkohol och blev fruktansvärt berusad.

Hon växte upp i Kalmar. Pappan var tandläkare och mamma var hemma under barndomen. Det hände att det festades i hemmet och redan som 5-6-åring lovade hon sig själv att aldrig dricka.

–Det dracks aldrig på vardagar men när det konsumerades alkohol blev det ofta situationer som var obehagliga för ett barn. Det var vid ett sådant tillfälle jag lovade att inte dricka.

Själv drack hon väldigt lite ända tills hon flyttade upp till Stockholm, 18 år gammal, med pojkvännen Stellan Skarsgård.

Jag var ju gift med alkoholen. Stellan blev mindre och mindre viktig för mig. Jag tyckte snarare det var skönt när han inte var hemma.

–I de kretsar jag kom in i var alkohol en vanlig företeelse. Jag var inte beredd på det utan mådde ofta illa och tyckte inte om det. Men jag ville inte känna mig utanför och drack för att stå ut med berusade människor, särskilt de som ändrar personlighet.

Hon inser att alkoholismen skulle kunna ha slagit till tidigare men i och med att hon fick så många barn och började plugga till läkare 1985 så hade hon paradoxalt nog inte tid.

–Antingen var jag i skolan eller så behövde jag plugga hemma. Och så fick jag tre barn till under studietiden. Det blev många studieuppehåll.

Var barnen planerade?

–De första tre var det. Sedan blev det åtta års uppehåll. När Bill kom tyckte vi att det var synd att han var en sladdis och jag älskade att vara gravid. Nu kan jag se att stress är en viktig faktor i utvecklandet av ett beroende. Jag är stresskänslig, det blev stressigt att plugga med tre barn och Stellan jobbade mycket. Därför var det skönt att bli gravid för jag blev mindre stresskänslig, lugnare och funkade bättre. Så det var inte konstigt att det blev några barn till.

Avgörande för att My Skarsgård skulle förvandlas till fullblodsalkoholist var att hon drabbades av elakartad livmoderhalscancer en månad före sin läkarexamen. Det var 1998, hon var nästan färdigutbildad läkare, 42 år gammal och livet rämnade.

–Det var en enorm chock. Jag hade precis haft en föreläsning i gynekologi och hört alla riskfaktorer för att utveckla just den typen av cancer. Och kom fram till att om det var någon form av cancer jag inte skulle drabbas av, så var det den. När jag fick beskedet kunde jag inte hantera känslorna, ångesten och livskrisen det innebar. Då började jag dricka.

My Skarsgård opererades och sedan väntade täta kontroller för att se om cancern var borta.

–Jag visste att om jag får tillbaka cancern så är det kört och som person har jag en tendens att fly. Precis som med alla studieavbrotten, som också kunde bero på att Stellan fick en filmroll utomlands, och då var det kul att åka iväg hela familjen.

Dämpades ångesten av att du drack?

–Ja, just när jag drack. Men jag förstod inte att jag mådde sämre och sämre psykiskt på grund av att alkoholen började bli ett problem och inte av att jag fått cancer. Även om alkoholen i början är ångestdämpande så ökar den ångesten och risken för att utveckla en depression.

Hur mycket drack du?

–Många i omgivningen drack mer än jag. Men jag hällde ju på vin på middagar och i slutet drack jag enorma mängder, inte för att bli berusad utan för att bli lugnad.

Sa dina närmaste ingenting?

–Nej, men jag tog upp det själv efter ett par år eftersom jag förstod att det här håller på att gå illa. Vi satt på en restaurang hela familjen och jag pratade med Gustaf, Alexander och Sam. Jag sa att jag började bli orolig för att alkoholen blivit så viktig för mig. Det är typiskt att prata om sina problem när man druckit lite. När jag nyktrade till var det inte längre lika roligt att prata om det. Barnen fick upp ögonen av hur jag drack vilket jag inte var helt nöjd med. När jag sedan inte hade vin i mig och fick ångest ville jag inte se problemet som det var, utan förnekade det inför mig själv.

Vad gjorde du då?

–Dolde för dem att jag drack. Började gömma flaskor. Jag kan fortfarande hitta flaskor och då är det viktigt för mig att genast tala om för barnen att jag hittat en. Att återfå förtroendet är en gåva.

Blir du sugen på att dricka idag?

–Nej, jag har haft tur och lätt att tillfriskna. Det är så många vinster. Jag går fortfarande på cancerkontroller men är helt lugn, rädslan är borta. Jag var väldigt flygrädd och orolig för framtiden men är inte rädd för någonting längre. Känslan av att vara en bluff har försvunnit.

Till slut höll det inte längre. Stellan Skarsgård lämnade sin fru efter 32 års äktenskap och hon kände att allting rasade och att hon inte ville vara med längre.

–Jag var ju gift med alkoholen. Stellan blev mindre och mindre viktig för mig. Jag tyckte snarare det var skönt när han inte var hemma och de sista åren hade vi egentligen ingen relation. Jag blev rädd när han försvann för jag hade levt hela mitt liv med honom, aldrig varit vuxen och stått på egna ben.

Stellan Skarsgård skrev senare ett öppet brev till den spekulerande pressen om att paret inte längre ”delar bostad och säng men kommer att förbli nära vänner så länge vi lever”. Något som verkar stämma. Sonen Alexander Skarsgård berättade nyligen i tidningen The Guardian att ”det var så uppenbart att det fanns mycket kärlek, men att det inte var meningen att de skulle vara tillsammans längre. De var inte bra för varandra”.

Hur träffades ni?

–Vi har alltid känt varandra. Han är fem år äldre och min bror var bästis med honom. Plötsligt blev jag stor och Stellan fick syn på mig. Jag hade en relation så han fick vara lite ihärdig.

Borde inte han gjort mer?

–Han kunde inte göra mig nykter. Jag klandrar ingen, men det hade varit bättre om de omkring mig hade konfronterat mig och sagt ”vi ser vad som håller på att hända”. Men det är skamligt att bara beröra ämnet. Jag ville hellre dö än att det skulle avslöjas.

Stellan Skarsgård är numera omgift med Megan Everett och har fått sitt sjunde barn. My Skarsgård umgås med både exmaken och nya frun.

–Det är hur bra som helst. Sanningen är att jag är otroligt glad att jag inte lever med Stellan och då har jag ingen anledning att tycka illa om att han mår bra. Det är inte storsint av mig utan jag tycker det är kul.

Du kanske kan vara barnvakt till hans tvååring?

–Ja, det skulle jag kunna vara för jag är väldigt förtjust i den där lille killen. Det trodde jag aldrig.

Det var fyra dagar före julafton 2006 som My Skarsgård vaknade för sista gången, innan hon åkte in för avgiftning. Hon brukade se till att hon hade sprit så att det räckte till morgonen, annars blev abstinensen så svår.

–Nu har jag inget, mår så fruktansvärt dåligt och smyger upp en trappa till min brors lägenhet. Ingen är hemma och jag hittar en flaska punsch. Jag hör någon i dörren och springer in i en garderob. Min bror hör mig, öppnar dörren och ser mig stå där. Jag säger att ”jag bara ska ha lite”. Det var slutet.

Hon hade tidigare varit inlagd på psykiatrisk klinik, gått på terapi, slutat dricka då och då men inte förstått när varningssignalerna kom.

–Jag trodde hela tiden att jag skulle fixa det själv, men det är ingen som gör det. Börjar du förhandla med dig själv förlorar du alltid mot den delen av dig som vill börja dricka.

Från garderoben bar det av till Maria beroendeklinik och vidare till behandlingshemmet Nämndemansgården i Skåne. Där kom vändpunkten.

–Att vara nykter handlar om att hela tiden hålla förnuftet och konsekvenstänkandet i hjärnan alert. Du får aldrig glömma vad du lider av och därför går jag i självhjälpsgrupper. När jag gav upp kampen att till varje pris dölja mitt missbruk så tänkte jag ”Äntligen”. Skammen försvann då.

Varför vill du berätta?

–Jag har jobbat ett tag som alkoholterapeut och sett att skammen hindrar människor från att söka hjälp. Jag har alltid undvikit det offentliga men insåg att jag har något viktigt att prata om. Rent krasst är det så att mitt efternamn gör att det är lättare att kunna förmedla min historia. Men det är för en god sak.

Inga elaka tungor som tycker att det är för att få mer jobb?

–Då får de göra det, men ingen har sagt något.

När jag intervjuade Sanna Lundell förra året berättade hon om pappa Ulf Lundells alkoholism, om att det handlade så mycket om att barnen måste förhålla sig till kriser, ”nu är pappa full igen”, ”nu är det bråk där”. Alkoholismen drabbade alla i familjen, en obarmhärtig sjukdom som slår ut tilliten i alla relationer.

My Skarsgård blir tyst en stund. Så säger hon:

–Jag tror att mina barns upplevelse var att jag bara höll på att glida bort. Det var inte så mycket stormiga uppträden. Men Sanna Lundell har rätt i att barnen påverkas extremt mycket, det heter inte medberoende för intet utan alla blir sjuka, det är en familjesjukdom.

Har ni pratat om det?

–Ja, jag kan inte göra det ogjort men försöka förstå hur det var för dem. De har gått min kurs och det har hjälpt dem förstå att jag var som jag var. Att jag inte bara slutade dricka för att de sa det. Jag kunde inte vara ett stöd för dem för jag var avstängd.

Är du orolig för att de dricker?

–Ja, jag vet att sannolikheten att de har en ökad risk att utveckla ett beroende är stor på grund av den ärftliga komponenten.