Anders Behring Breivik kommer in, ser kameran och fyrar av ett snett leende, så där som världsstjärnor gör. Den där minen av ”här är jag, jag vet hur stor jag är, nu kan jag svara på era löjeväckande frågor”. Antingen är han hundraprocentigt skruvat övertygad. Eller också spelar han en slags teater.

Det är som om han älskar medier och kan det där om rubriker. För han utbrister ”Jag ångrar inget och skulle göra det igen”. Han klafsar omkring i sitt antimuslimska träsk samtidigt som jag anar en tvångsmässig evighetsslinga i bakgrunden där Edith Piaf sjunger ”Non, je ne regrette rien”.

SVT:s Rapport blev det mest sedda programmet både måndag och tisdag, antagligen för att nyfikenheten på Breivik är stor. Många tittar också på Playsändningarna och tolkningarna av hans minspel kommer igen i alla kommentarer och rubriker överallt. Breivik kallas för allt från ”oberörd” till ”hånfull” och ”känslolös”. Antagligen är de mer projiceringar av våra egna förhoppningar och fördomar.

För varför ska denne man som kallblodigt mördat 77 personer (varav de flesta barn) be om ursäkt? Det finns inte i hans tankevärld. Det är samma förhoppning vi har när en mördare grips någonstans i Sverige och grannarna tillfrågas om sin syn på den gripne: ”Jag förstår ingenting. Han som var så trevlig”, brukar det låta.

Som om en mördare per definition ser ut som ett monster och är otrevlig. Som om en hustrumisshandlare inte kan le i livsmedelsaffären. Som om Breivik inte skulle kunna vara jovialisk under en middag. Ändå bygger medierna upp denna ”förvåning”: Han rör inte en min! En fras som är mer relevant i pokersammanhang.

Men det är faktiskt inte mycket vi får se i tv eftersom ett censurtillstånd råder. Jag är inte säker på vem man skyddar. Det pratas om hänsyn till de efterlevande, men de är ju i rättssalen och hör allting från sina barns mördare. Eller så sägs det att högerkrafter kan triggas.

Jag tror det viktiga är att folk själva får ta ställning till Breiviks ideologiskt rasistiska rappakalja. Dessutom kommer ju mängder av vittnen att få berätta sina hjärtskärande historier.

Det hela påminner om rättegången mot naziförbrytaren Adolf Eichmann i Jerusalem 1961. Då handlade det om ansvaret för Förintelsen. Filosofen Hannah Arendt bevakade förhandlingarna och skrev den uppmärksammade boken Den banala ondskan.

Även krigsförbrytaren Eichmann ser totalt sammanbiten ut. När domaren läser upp dödsdomen ser han nollställd ut. Han ångrar inget och erkänner aldrig folkmordet på judarna. Då fanns inte direktsänd tv men en hel värld fick ta del av offrens och bödelns vittnesmål.

Arendt beskriver honom som ”skrämmande normal” och likgiltig. Hon konstaterade att han hade en oförmåga att ”tänka från någon annans ståndpunkt”. Precis som Breivik alltså, som heller aldrig lär ångra sig hur mycket vi än hoppas.

Det är bättre att vi får lyssna på mördaren. När tv-tittarna får höra hans oerhörda människohat kan ju reaktionen bli att de aktivt börjar jobba mot rasism.

I helgen tittar jag på Let’s dance för att glömma Breiviks likgiltighet.

LÄS OCKSÅ: Tunn linje mellan fiktion och verklighet Om rättegångens dramaturgi.