Frågan är om någon kunde ana den uppståndelse och fascination de fyra huvudkaraktärerna skulle väcka. Snart var Carrie Bradshaw den nya modeikonen och plötsligt pratade alla om skomärket Manolo Blahnik, som om det var en vardagsbanalitet.

Pilotavsnittet inleds med den klassiska scenen med bussen, som stänker ner Carrie och har en affisch med texten ”Carrie Bradshaw knows good sex” med tillägget ”and isn’t afraid to ask”.

Carrie skriver krönikor på sin Mac och anslaget är att kärleken flytt Manhattan: ”Ingen äter frukost på Tiffany’s och man minns inte sina partner”. Hon tillägger att ”kvinnorna i New York kan lägga 400 dollar på ett par skor och är ensamma.”

Utgångspunkten i tv-serien är att alla killar är självupptagna men jakten på drömmannen startar givetvis ändå.

Å andra sidan räcker det naturligtvis inte att bara tråna efter en man utan i stället infinner sig två val, enligt Samantha, kvinnan som älskar sex och är pr-chef: ”Man kan försöka hitta den rätte eller knulla runt som en man, utan känslor.”

Efter tio minuter av pilotavsnittet har Carrie haft sex som en man, och bara tänkt på sin egen njutning. Hon vinglar ut från lägenheten och stöter ihop med Mr Big, som under seriens gång blir hennes drömman. ”Har du någonsin älskat”, frågar hon. ”Absofuckinglutely”, svarar han.

Piloten höll och världen låg framför Sex and the city, SATC. Det var lätt att tycka om alla fyra rollfigurerna och man ville hela tiden veta allt om nästa trassliga relation.

Vi blev genast förnamn med Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte. När det dessutom var humoristiskt, tjogtals med oneliners och fullt av underhållande klichéer var receptet oslagbart. Någon kallade det till och med för mjukvaniljfeminism och en tjejkompis sade glatt att igenkänningsfaktorn är total med den skillnaden att hennes kompisar hade bh på sig på krogen medan Sex and the city-tjejerna hade bh i sängen. Förutom Samantha då.

Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte är visserligen riktigt goda vänner men giftpilarna kan hagla, som när Charlotte vänder sig till Samantha: ”Finns din vagina i New York ­Citys guideböcker? För det borde den göra – som hetaste stället i stan och alltid öppet.”

Vi får höra hur de pratar om intima saker som sexleksaker, amning och hår mellan tänderna efter oralsex. Precis som idag blev uppståndelsen stor för att sexet var grovt men kanske ändå befriande.

Tv-skribenten Jan Gradvall tror att förklaringen till succén är att upphovsmakarna har gjort en serie om sina egna liv. Han ser paralleller med Seinfeld och Vänner, som också odlade trovärdighet vecka efter vecka.

– Det mest fascinerande är att det är en gayserie. Upphovsmännen Darren Starr och Michael Patrick King är öppet gay och serien handlar om deras liv. Jag har varit i New York 25 gånger och har aldrig sett tjejsällskap i Sex and the city-åldern käka brunch, men däremot ser man överallt liknande konstellationer med vältränade män i kroppstight t-shirt. Därför är det komiskt att serien blivit en sådan förebild för tjejer. Men jag gissar att Carrie Bradshaw är lika viktig för unga modebloggare som John Lennon var för unga popmusiker på 60-talet, säger Jan Gradvall.

Långfilmen, som har Sverigepremiär på midsommardagen, är redan en succé med biljettrekord i USA och tusentals förköpta biljetter i Sverige. Detta trots att kritiken varit sval.

Hajpen och produktplaceringen är massiv vilket fick New York-tidningen Time Out att på sitt omslag tejpa för gaffatejp på de fyra kvinnornas munnar och vräka på med rubriken: ”No sex! Enough already”.

Susanne Ljung, ansvarig för mode­programmet Stil i P1, är bosatt i New York och har redan sett den nya filmen i London. Hon frågar om jag skojar när jag för säkerhets skull kollar om hon följt tv-serien.

–Jag har sett vartenda avsnitt flera gånger om. Kvinnorna är i fokus hela tiden och deras prat sinsemellan är som ”Gud, det är så här det går till”, det var bekräftelsen, äntligen blev kvinnorna sedda! Ingen kille dök upp och frågade ”sitter ni här ensamma, tjejer?”

Hur förändrades serien genom åren?

–Kläderna hamnade mer i fokus och blev den femte huvudrollsinnehavaren. Den nya filmen drar stilmedvetenheten till sin spets. Märkesfixeringen var inte lika påtaglig 1998 och tjejerna var mindre självmedvetna när det gäller utseendet och kläder.

Är du kritisk mot något i serien?

–Nej, jag är faktiskt en totalsucker. De lyckades kombinera form och innehåll och man ser hur svårt det är att göra om succén i serier som Cashmere mafia och Lipstick jungle, som är tungfotade och klumpiga. Gossip girl har lyckats bättre med att tolka tidens trender och få allt att se bra ut, det flyter på med en lätthet utan att kännas påklistrat.

Även Karin Magnusson, ny kulturchef på Aftonbladet, var förtjust i SATC.

– Den gestaltade kvinnors vänskap som få tv-serier har lyckats göra. På ett nytt, respektlöst, otvunget, modernt sätt. Det fanns humor och värme parat med extremt genomtänkt visuellt tänk vilket gjorde den så unik.

Är det något som inte håller?

–Den enorma konsumismen känns mycket daterad idag. Det var väldigt tidstypiskt då, den här fixeringen vid märken och kläder. Samtidigt inser jag att jag säger emot en hel bloggosfär för där är det viktigare än någonsin.

För att förstå hur serien kunnat bli så omtalad måste man se det ur ett globalt perspektiv. Det hävdar Anja Hirdman, medieforskare vid Stockholms universitet, som menar att fokus lagts på den kvinnliga sexualiteten, vilket är ovanligt inom populärkulturen.

– Den här serien får inte visas i många länder i Mellanöstern för att den är så sexuellt explicit. Frågan om kvinnlig sexualitet är politisk och väldigt infekterad.

Är serien ett vägskäl vad gäller hur kvinnor skildrats?

–Nej, men Samantha har gjort att den känts annorlunda, med onani, njutning, många partners och ointresse för barn. Men annars följer man en ton och tilltal som redan skildrats inom den feminina mediekulturen. Prinsessbröllopet visar att den inte är banbrytande.

Är serien feministisk?

–Nej, den är inte politiskt på något sätt. Då måste relationerna mellan män och kvinnor problematiseras, frågorna kring makt måste tas upp. Så är det inte här. Fokus ligger på sexualitet och konsumtion. Den är inte normbrytande utan visar att tvåsamheten är väldigt central, säger Anja Hirdman.

Ebba von Sydow, bloggande chefredaktör för Veckorevyn.com, tycker att tv-seriens koncept egentligen är simpelt men ändå så svårt att kopiera. Hon anser att ingen serie sedan Beverly Hills haft ett så stort genomslag inom popkulturen och ser de fyra rollfigurerna som förebilder för kvinnor över hela världen.

– De är mänskliga samtidigt som de lever drömmen. De raggar som killar och tar singelkvinnan på allvar. Som alla andra tänkte jag att Carrie är jag. Hon är vilsen, klantig, blir kär i fel killar, älskar shopping och skor och lever ständigt på gränsen mellan succé och skandal.

Ni verkar vara rätt lika?

–Ja, jag tycker det!

Ebba von Sydow konstaterar också att skådespelarna inte är perfekt snygga, vilket skiljer dem från många av efterföljarna.

–Det är en viktig ingrediens vilket visar att det inte bara är att plocka in modeller. Sarah Jessica Parker har ju utsetts till världen fulaste, osexiga kvinna och snyggaste. Dessutom drivs serien av det stora mysteriet om hur killar tänker. Om fler killar tittade på SATC skulle dejtingvärlden bli lättare.

BBC hade nyligen rubriken ”Är det bara skorna?”, något som får Ebba von Sydow att utbrista:

–Det måste ha varit en korkad kille som satte den rubriken. När serien handlar om skor är det ganska symboliskt, man handlar för att få tröst eller skor fungerar som minnen eller man trippar hem i alldeles för höga klackar klockan elva på morgonen från fel kille. Det är ju inte bara skor.

Nej, för skulle det bara handla om sex, skor och väskor hade efterföljarna blivit enorma succéer. Men serier som Cashmere mafia, Lipstick jungle och även Gossip girl har inte lyckats få tillnärmelsevis lika mycket uppmärksamhet och tittarsiffrorna är inte i närheten av Sex and the citys.

För att fånga publiken räcker det inte med en förvirrad Carrie som får utslag på brösten när hon är ihop med en alldeles för snäll kille. Nej, för mig är det Samantha som gör att jag fastnar och stirrar på alla 94 avsnitten. Hennes brutala uppriktighet går rakt igenom rutan och hon är mästaren av oneliners. Som när hon i sista avsnittet struntar i åldersnojan och utbrister: ”I’m 40 fucking 5 and proud of it!