Det började egentligen redan i Hamburg där Beatles spelade 800 timmar från augusti 1960 och två år framåt. De förvandlades snabbt från skolpojkar till pillertuggande män i svarta läderkläder. Paul McCartney köpte sin Hofnerbas, som såg ut som en violin, medan John Lennon införskaffade sin Rickenbackergitarr. Bara tre år senare släppte de singeln She loves you och därmed ekade ”yeah yeah yeah” över hela världen. Jag kommer själv ihåg när jag hörde låten på Tio i topp och det låter ju klyschigt att säga att man ramlade av stolen. Men så var det.
Paul McCartneys pappa James fick höra She loves you och tyckte den var trevlig, enligt McCartneys memoarer Many years from now. Men han tyckte det var alldeles för amerikaniserat att sjunga ”yeah yeah yeah” och föreslog istället: ”She loves you. Yes! Yes! Yes!” John och Paul skrattade så att de kiknade och pappan, liksom större delen av föräldragenerationen, fattade noll.
För oss, som var unga då, stod Beatles för revolt. Håret hade lugg istället för Elvis gamla brylcrème, John och Paul skrev låtar som alla kunde, de skapade en hysteri som påminde om religiös extas och framför allt var de nästan lika roliga som Groucho Marx i intervjuer. På frågan ”Skulle ni vilja kunna gå på gatan utan att bli igenkända” svarade John blixtsnabbt: ”Vi brukade göra det utan pengar i fickorna, det finns ingen mening alls med det.”
Föräldrarna såg rött, älskade att kalla dem för de fyra golvmopparna, men hade ingen aning om att killarna experimenterade med heroin och LSD. Framförallt lyckades Beatles på bara åtta år ständigt förändra sig, från Love me do via Yesterday och Helter skelter till Tomorrow never knows och Strawberry fields forever.
Och just nu är Beatles populärare än på länge, det vita albumet 40-årshyllas överallt, Paul McCartney har gett ut en ny platta och påven har efter fyra decennier förlåtit Lennon för att han sade att Beatles var större än Jesus. För att inte tala om hiphopparen Kanye West som för ett par veckor sedan hyllade Beatles ständiga vilja till förändring när han fick pris på American music award.
– Jag och Beyoncé och Rihanna, det är vårt ansvar att fortsätta stötta varandra. Vi ska bli de nya Beatles.
Bono i U2 delade nyligen ut MTV:s legendpris till McCartney och konstaterade att ex-Beatlen helt enkelt ”uppfann hans jobb”. Till och med Bob Dylan sade så sent som 2007 i Rolling Stone: ”Paul är den ende jag hyser djup respekt för. Han kan göra allt. Och han har aldrig slutat… han är så jäkla obesvärad.”
Det är lätt att bli nyfiken på någon som hyllas så unisont på sistone, så när jag erbjuds att träffa Paul McCartney i samband med nya skivan, kastar jag mig över till London. Tyvärr är det snöstorm vilket gör att jag nästan missar Beatleslegenden. Men till slut rusar jag in i en bar, som är en ombyggd brandstation. Passande, eftersom han använder sig av artistnamnet The Fireman på nya albumet. Jag placeras vid ett bord med andra journalister, ungefär två centimeter från hans ansikte och kommer att tänka på vad han en gång sagt om sig själv: ”Ibland stannar jag upp och tänker: Jag är Paul McCartney, fan också, det är inte klokt. Paul McCartney, alltså.”
Han berättar om nya skivan med låten Nothing too much just out of sight, som sägs handla om skilsmässan från Heather Mills med textrader som ”The last thing you did was try and betray me”. Men den vill inte McCartney prata om. Han är bara orolig att en improviserad platta som The Fireman skulle kunna slå fel och bli helt ointressant.
– Jag sade till teknikern att det här kan bli det värsta ögonblicket i mitt liv.
För Benny Andersson var första gången han hörde Beatles nästan det bästa ögonblicket i hans liv. Som 16-åring hade han ännu vare sig spelat i Hep Stars eller Abba eller tänkt på att göra Mamma Mia-filmer, men blev alldeles tagen när Beatles släppte sin andra singel 1963. Han ser duon Lennon/McCartney som sin främsta inspirationskälla.
– Första gången jag lade märke till Beatles var på ungdomsgården i Vällingby 1963 då jag spelade Please please me 50 gånger på jukeboxen. De var bra, melodiska, originella, innovativa. De hade ett sant uppsåt, gjorde sådant de själva kände var bra. Paul är den som har bäst grepp om melodi och är lite gladare. Lennon var nog mer inåtvänd, allvarligare och tyngre.
Sedan ser Benny Andersson fundersam ut och utbrister att han och Paul McCartney borde starta ett band.
– Han och jag och Ray Davies i Kinks. Sedan får han välja den fjärde medlemmen.
Diskussionen om vem av Lennon och McCartney som är den ”bäste” eller mest öppna och experiementelle låtskrivaren har rasat i många decennier. Paul McCartney framställdes ofta som den gullige medan John Lennon var den svårmodige, konstnärliga begåvningen. Därmed hyllades han snabbt av kultureliten. Men de första åren gjorde de två många av Beatleslåtarna ihop.
McCartneys signum har varit att hela tiden pröva nytt. På Blackbird från White album sjunger han om den svarta amerikanska kampen för mänskliga rättigheter och på den korta Why don’t we do it on the road, om varför man inte kan älska var som helst. McCartney började redan 1964 att experimentera med bandslingor. Gitarren lät som fiskmåsar och han gjorde små symfonier genom att variera bandhastigheten.
På baren i London passar jag på att snegla på hans ansikte och undrar om han är lyft eller inte. Eller är det kanske bara goda gener som gör att han haft det där pojkansiktet i fem decennier? Sedan frågar jag vem av han och Lennon som var mest experimentell.
– Vi växte upp tillsammans och jag anser att vi båda var experimentella. På 60-talet hade jag större möjligheter att experimentera för jag levde ensam i London medan John bodde på landet och gick mer i tofflor. Jag sprang på klubbar, träffade intressanta människor och gjorde saker hela tiden.
Så ditt svar är att ni var lika bra?
– Ja, kanske. Han fick ju till Revolution no 9, men sådant hade jag sysslat med utanför Beatles en lång tid. För mig var det en hobby och han var smart nog att införliva det professionellt.
McCartney älskade avantgardistisk jazz, speciellt Albert Aylers friformsspel på saxofonen och brukade skoja om att göra ett album med titeln Paul McCartney goes too far. När Beatles spelade in albumet Sgt. Pepper 1967 blev de ombedda att medverka i en konstfestival på Roundhouse theatre i London. De fick ihop ljudmassesjoket Carnival of light, som han hoppas snart ska ges ut.
– Vi slog på saker och skrek i 15 minuter, berättar han.
Han fortsätter med sina elektroniska experiment på nya plattan Electric arguments som fått SvD:s musikskribent Andres Lokko att utbrista i en hyllning: ”Lovers in a dream är månadens största baleariska slödiscostund”. Även SvD:s recensent Stefan Thungren är beredd att omvärdera sin syn på McCartney.
– Det mest slentrianmässiga svaret på vem som var geniet är förstås John Lennon, medan somliga av oss andra självklart hävdar Paul McCartney. De klinkande housepianon som inleder Wings klassiska Nineteen hundred and eighty five från Band on the run golvar idag de hippaste av klubbar. Och The Fireman är delvis skarpare än nykomlingar som A mountain of one eller Studio.
Musikjournalisten Jan Gradvall har funderat på slagsidan i beskrivningarna av Lennon som den kompromisslöse konstnären. Han konstaterar att när Lennon mördades 1980, frystes bilden av honom. Sedan kom 80-talets videovåg och Paul McCartney gjorde då sina sämsta skivor i samband med att MTV slog igenom.
– Tänker man på Lennon är det den coola bilden när han har New York-t-shirten på sig medan McCartney är flinande videor med Say say say och Ebony and Ivory, riktigt hemska 80-talslåtar. Bilden blir orättvis eftersom McCartney varit väldigt experimentell medan Lennon snabbt blev retropräglad och gick tillbaka till den musik han växte upp med.
– McCartneys första soloskivor har haft en enorm betydelse för många musiker från indiegenerationen som Bon Iver och Frida Hyvönen. Att Beatles var världens genom tiderna bästa popband berodde på dynamiken mellan John och Paul, fortsätter Gradvall.
Han tycker att det tråkigaste med Beatleskulten är att den blivit så nostalgisk, eftersom det handlar om ett band som var raka motsatsen.
– De omprövade sig själva var sjätte månad och är det minst nostalgiska av alla band genom tiderna.
Beatlesbeundraren Per Gessle konstaterar att bandet förändrade hans liv för alltid. Han ville ha deras frisyrer, mockajackor, allt.
–Beatles var fanbärare genom hela popkulturen på 60-talet. Inte bara musiken utan även deras image, kläder, skivomslag, livsstil och åsikter värderades högst av alla.
Vilka är McCartneys styrkor som låtskrivare?
– Jag tycker han hade förmågan att skriva väldigt enkla melodier fast han är så extremt musikalisk. Oftast är ”duktiga” musiker ganska trista som låtskrivare. Och han har en ruskigt bra röst, säger Per Gessle.
I London tar intervjun slut alltför fort och jag inser plötsligt att jag inte fått något svar på Benny Anderssons förslag om att bilda ett band. Jag lyckas forcera alla pressmänniskor McCartney omger sig med och någon säkerhetsvaktsliknande typ som halvbryskt undrar varför jag närmar mig Den store. Men jag lyckas på något sätt ändå få hans uppmärksamhet och framför Abbastjärnans förslag. Han ler stort och mumlar ”Cool guy, old Benny”. Men det blir nog inget nytt band i Traveling Wilburys fotspår.
– Det är en fin komplimang. Men jag är inte säker på att vi ska starta ett band tillsammans. Jag är redan upptagen, skrattar Paul McCartney.
