Karin Magnusson har jobbat två stressiga veckor som chef på Aftonbladets kulturredaktion i Globen i Stockholm. I 15 år har hon gjort program i radio och tv, allt från Flipper till Tv-huset. I höst kommer hennes ex med en skilsmässoroman, något hon försöker att inte oroa sig för.
Foto: DAN HANSSON
Karin Magnusson har bara varit på sin nya arbetsplats i två veckor. Hon är inte panikslagen men extremt stressad. Vi ses på tisdagen och dagen efter ska hon flyga till London för något chefsmöte.
– Jag vill ju bara vara på redaktionen, klagar hon.
Vi träffas på ett kafé på Kungsholmen och alla hejar glatt när hon kommer in. Hon tycker om att prata, lutar sig fram när hon blir engagerad och stirrar mig stint i ögonen. Ibland frågar hon om jag förstår. Jag nickar och hon fortsätter sina utläggningar.
Det har varit en lång resa för Karin Magnusson, framförallt på radio och tv, innan hon fick erbjudandet om att bli chef för en av Sveriges stora kulturredaktioner.
– Det fanns ingen tvekan. Man kan ju inte gnälla över att kvinnor aldrig får chansen och sedan tacka nej. En man i min ålder och med min erfarenhet skulle aldrig säga nej. Med tanke på att så mycket kulturjournalistik görs av tjejer tycker jag det är på sin plats att det ska finnas kvinnor på ledande platser, konstaterar hon.
När Aftonbladets chefredaktör Jan Helin ringde för ett par månader sedan blev hon egentligen inte förvånad.
– Nej, jag hade bestämt att ta ett beslut i år om hur jag skulle gå vidare. Det har varit mycket fokus på mitt privatliv, mina två barn och att jag skilt mig. Just då kom telefonsamtalet.
Första dagen på jobbet lyste rubriken på kultursidorna: ”Nu tar vi över!” Karin Magnusson och biträdande kulturchefen Åsa Linderborg, författare till hyllade romanen Mig äger ingen, intervjuade varandra. Håkan Jaensson och Anders Paulruds era, som varade i drygt 20 år, var definitivt förbi.
– Ska jag vara helt ärlig så var det enda jag kunde tänka på, när jag såg uppslaget, att jag hade randiga strumpor på bilden, haha. Men det går bra att samarbeta med Åsa och det har inte varit några kastade tallrikar eller stora utbrott.
Under de 178 år Aftonbladet kommit ut har det bara funnits två kvinnliga kulturchefer, Agneta Pleijel och Yrsa Stenius.
– Det speglar vår historia men det är mer beklämmande i dag att det inte finns fler kvinnor som leder kulturredaktioner, som ändå har så många kvinnliga skribenter och debattörer. Strategierna görs fortfarande av män.
Hon vill att Aftonbladet även i fortsättningen ska ha en vänsterinriktning.
– Tyngden har legat på samhällsdebatter och långa texter. Jag har tyckt om själen men vill att den ska synas på andra sätt så att sidan i sin form och sitt tilltal inte är exkluderande utan att folk dras in genom en mix av ämnen och textlängder.
Hon ser inget kontroversiellt i att skriva mer om populärkultur eftersom hon inte förstår varför det inte skulle vara lika seriöst som finkultur.
– Jag har svårt för folk som delar upp. Jag har svårt för vegetarianer också, folk som inte äter kött, kom igen, liksom, du vet inte vad du missar. Jag förstår inte varför man ska säga nej när man kan säga ja. Populärkultur i sig är inte ytlig utan i så fall är det angreppssättet och journalistiken det är fel på. Inga vettiga människor jag känner avfärdar populärkultur.
Blir det en breddning även på utrikesmaterialet?
– Ja, jag är intresserad av att få med det intellektuella vardagslivet från zoner som vi ser som problemområden, som Mellanöstern. Det finns en vardag där också med en kulturdiskussion, politisk debatt, och universitetsliv som jag är väldigt nyfiken på.
I Maja Lundgrens bok Myggor och tigrar skildras kultureliten och Aftonbladets kulturredaktion som kvinnoföraktets högborg – har du märkt av sexismen?
– Nej, jag har inte läst boken så jag är lyckligt ovetande och dessutom består nästan hela redaktionen av kvinnor.
Hon kan inte efter så kort tid säga exakt hur de nya kultursidorna kommer att se ut men omgörningen kommer att presenteras på bokmässan i Göteborg i september.
Det handlar om ett breddat material som sträcker sig från ”det seriösa kultur- och samhällsdebatterande till snabbfotade samtidsobservationer”. Karin Magnusson brukar själv kalla sig Fröken Allmän och ställa det mot nörderiet.
– Så har min journalistik sett ut och det kommer den att göra även i fortsättningen. Det finns ett elitänkande i att det är finare att vara nörd än allmän. Jag har en bredd i mina intressen och är väldigt lättentusiasmerad.
Hon vill inte recensera kulturkollegerna på Expressen, SvD och DN, mest för att hon inte tänker så mycket på dem.
– Jag jämför mig inte med dem. Jag tar del av deras olika uttryck med intresse men jag vill förhålla mig självständig gentemot de andra kultursidorna. För ett problem med kulturjournalistiken idag är att den är så osjälvständig och ängslig.
Vi börjar diskutera just ängsligheten i det konforma tyckandet man ibland kan se, där så många sneglar på varandra och åsikterna blir tvärlika med en del nyckelpersoner som styr åsikterna.
– Vi har en situation där alla ligger med alla. Då kan det bli osunt och lågt i tak för att folk inte vågar vara obekväma eller göra sig ovän med människor. Där måste man försöka stå fri. Journalistiken blir roligare om man inte sneglar utan är självständig och kaxig.
Vilka är med i den svenska kultureliten?
– Vilken rolig fråga. Det intressanta är att alla avsäger sig sin makt, som Lars Norén precis gjort. Eliten består av folk som har plats och utrymme att formulera sig och då blir det fegt att säga att man inte har makt om man sitter på en institution som Aftonbladet, DN eller Dramaten. Alla som hörs i det offentliga samtalet tillhör en kulturelit. Det viktiga är att ta in nya röster för annars sköter man inte sitt arbete.
I höst är det inte bara hennes nya kultursidor som ska presenteras. Kvällstidningarna lär jaga henne av andra orsaker. Ex-killen Jon Jefferson Klingberg, som också är pappa till hennes två barn och som har spelat gitarr i Docenterna och Whale, ger i augusti ut skilsmässoromanen Jag tror vi behöver prata faktiskt. Även om det är fiktiva gestalter lär de flesta utgå från att det handlar om deras brustna relation och att Karin Magnusson är boven.
– Jag har skummat den, kommer inte att läsa den jättenoga och har bestämt att inte ha några synpunkter på vad han publicerar. Han får ta konsekvenserna för vad boken och hans blogg gör för hans relationer till andra människor inklusive mig. När boken kommer blir det en snackis och sedan lägger det sig, säger hon med något som liknar ett önsketänkande.
Men alla kommer ju fråga dig om det är sant det han skriver?
– Vad ska jag säga då? Det är så svårt och jag blir så illa till mods av den typen av litteratur. Så länge han är bästa pappan till våra barn så är det bra för mig. Faktum är att när jag läste boken så brydde jag mig inte så jävla mycket. Det är hans bild av vad som hände. Jag tror att jag bearbetade det på ett annat sätt innan vi skilde oss.
Ni kanske behöver prata?
– Vi har pratat! Vi har pratat!
Karin Magnussons karriär tog fart när hon gått på Journalistlinjen på Kalix folkhögskola och via en pojkväns mamma kom in på samhällsredaktionen i P1. Snart gick hon vidare till kulturmagasinet Flipper i P3, där hon stannade mellan 1995-2003. Folk ryckte i henne så hon prövade på att göra tv på SVT.
Debuten i programmet Dynamo, ”infotainment för yngre människor”, blev ett gigantiskt magplask.
– Vi ägnade nästan en hel säsong till att diskutera om Stone Temple Pilots skulle få spela i vårt program om de kom till Sverige. Där låg nivån på redaktionen, det var hemskt.
Hon slickade såren och har sedan dess prövat på allt från Tv-huset och Studio Pop till Kulturnyheterna och Slutet på historien.
Större delen av sin uppväxt bodde Karin Magnusson i Västervik med en kort sejour i Boden för att mamman fick jobb som behandlingsassistent och styvpappan som snickare. Hon avfärdar raskt myten om att familjer på 70-talet var så politiskt medvetna och var ute och demonstrerade på 1 maj.
– Jag växte upp i en vanlig sunig svensk familj där vi aldrig diskuterade politik runt köksbordet.
Hur var du som barn?
– Aktiv, energisk, pratig, sprang snabbt, cyklade och red fort. Jag har alltid haft en väldig energi.
Första tidningsklippet om 20-åriga Karin Magnusson kommer från en intervju i Expressen 1991. Då ”hankar hon sig fram på extrajobb i kassan på Konsum” och vräker ur sig ”Min ekonomi är lika usel som medborgarnas i vissa afrikanska länder.” Hon berättar också att hennes dröm är att skriva om form och mode.
Ett par år senare, när hon gjort succé i Flipper, hamnar hon i Expressen som Veckans babe och berättar att vill hitta en ny stil, lite slarvsnygg som Rachel i tv-serien Friends.
– Oh my God, sådant där får man alltid äta upp, skriker hon men tillägger om fotot från 1995: ”Titta, vad ung jag var!”
Egentligen började Karin Magnussons livsresa när hon som 15-åring åkte till Saint Paul i Minnesota som utbytesstudent. Det var hårt i början. Hon saknade sin mamma men efter ett tag började hon trivas.
– Jag lyssnade på The Cure, rökte gräs och när jag träffade min pojkvän ville jag inte åka från USA.
Ett år senare var hon tillbaka i Boden, började i gymnasiet men hoppade av och mådde inte alls speciellt bra. Hon började äta mindre och mindre och blev ordentligt smal.
– Utan att kränka någon annan anorektiker så var det ett sätt att få uppmärksamhet. Jag var redan då känslig och högpresterande. Jag tyckte det var stentrist att sitta och svälta sig när de andra gick iväg och fikade. Man måste ha en enorm uthållighet för att bli anorektiker på riktigt. Jag lade ner anorexiprojektet efter drygt ett år, haha.
Hennes pappa Folke Magnusson var också journalist och jobbade som redaktionssekreterare på Västervikstidningen.
– Jag kommer inte ihåg så mycket för han dog när jag var fyra år gammal.
Vad dog han av?
– Han tog livet av sig, gasade ihjäl sig, säger hon och ögonen tåras.
Det måste du ha tänkt mycket på sedan dess?
– Ja, Gud ja. Även när människor så aktivt plockar bort sig själv så är de aktivt närvarande hela tiden. Jag kan fortfarande bli avundsjuk när jag pratar med kompisar som har pappor, som ringer och frågar hur de mår.
