Bröderna Andreas och Mathias Lindgren gör musik för barn.
Dan Hansson
–Jag ska försöka få igång mustaschen. Andreas Lindgren hastar iväg in i mörkret bakom scenen. Och snart lyser inte bara flitens lampa här i Riksteaterns lokaler i Hallunda utan även den knävelborre som blivit Bröderna Lindgrens signum och som nu hänger som fond ovanför trumsetet.
Imorgon kommer Andreas och Mathias Lindgrens tredje skiva ”Med Bröderna Lindgren i tiden!” och det repas för fullt – på fredag inleder de sin Sverigeturné i Jokkmokk. Men idag är det klipp och klistra-dag i kulisserna. Britta Persson håller på att konstruera de vingar hon ska ha på sig när hon agerar fluga på scenen. Patrik Arve pillar med en safarihatt.
–Jag har varit och köpt en Ikea-gardin som vi ska bygga mantlar av också, säger han.
Britta, Patrik och Nina Ramsby är de tre sångarna som följer med på höstens turné och får ikläda sig lite olika roller på scenen. De medverkar också på skivan tillsammans med bland andra Hajen och First Aid Kit.
När Bröderna Lindgren 2007 släppte sin första skiva ”Vuxen barnmusik” stod de inför ett startfält som i princip bestod av Markoolio, med viss konkurrens av en och annan kyrkokör som drillat framförde ”Små små fågelungar” som att ingenting hade hänt sedan 1943.
–Vi tyckte att den barnmusik som fanns var dålig, att man inte kände något när man lyssnade på den, säger Mathias Lindgren.
–Sådant måste man gå emot direkt. Både musik som Hårdrocksbamse och skräckexempel som låter som Anita och Televinken – som fastnat i nån slags inbyggd pedagogik, fortsätter hans bror.
–Man kan inte anpassa sig och göra en viss sorts musik för att det är barn som ska lyssna på den, då går det åt pipan.
Ganska snabbt kan man sluta sig till att en rejäl dos trots är en bra drivkraft när det kommer till att göra kvalitativ musik för barn. Om antagonisten på 2000-talet var Markoolio, hette hon i mitten av förra seklet Alice Tegnér.
När barnmusikens gigant, Lennart Hellsing, slog igenom var startfältet fullt av små nigande flickor och bugande gossar. In i leken slängde Hellsing de henlika figurerna Krakel Spektakel och Kusin Vitamin hängande i sin gardin.
–På något vis har jag varit lite i obstruktion mot det traditionella, det är klart. Jag tyckte att efter två världskrig hade världen förändrats och det kanske inte riktigt bara var folkloristiska saker som man skulle hålla på med, säger Lennart Hellsing.
Han har samarbetat med en mängd olika kompositörer, bland andra Knut Brodin som var en på den tiden kontroversiell musiklärare.
–Enligt den gamla skolan skulle man sitta ordentligt i sin bänk med 35 centimeter till boken och hålla upp huvudet så att klangen kom fram. Jag får lust att dansa när jag hör musik, så istället gjorde vi böcker där man rörde på sig och sjöng samtidigt.
För att de som inte kunde läsa noter skulle kunna sjunga med i låtarna startade Hellsing skivbolaget Snurrskivan, en av få renodlade etiketter som har funnits för barnmusik. Skivbolaget Gammafon, som grundades på 1980-talet var en annan. När Norstedts för några år sedan lade ned Gammafons nyproduktion startade en av producenterna, Cisela Björklund, skivbolaget Matrona. I förra veckan kom deras storsatsning ”Gittansånger” som är inspirerad av Pija Lindenbaums älskade hjältinna.
Medan Lennart Hellsing menar att han alltid hör en melodi när han skriver tycker Pija Lindenbaum dock att musiken mest har varit i vägen.
–Musik känns väldigt långt från mig, jag är närmare teater och konst. Egentligen hade jag inte tänkt skriva heller, jag var ju illustratör. Men jag hade en bild i huvudet från en alternativ text som min pappa hade gjort till ”Imse vimse spindel” och ur den föddes min debut ”Else-Marie och småpapporna”.
Men då började det ju med en sång?
–Jaha. Jaa. Det började med en sång. Vad roligt. Här förnekar jag allt och så visar det sig att själva kärnan i mitt författarskap är musik.
Pija Lindenbaum har skrivit texten till titelspåret, de andra låtarna är bland annat författade av Martin Hederos från The Soundtrack of Our Lives och Annika Norlin från Säkert. Dessutom har man valt ut några gamla klassiker. Bland Kåldolmar och kalsipper-hitten ”Bla bla bla” och Kjell Höglunds ”Gustav under trappan” hittar vi ironiskt nog några favoriter från Alice Tegnérs ”Nu ska vi sjunga”.
–Det är låtar som Gittan, alltså jag, gillar, säger Pija Lindenbaum.
–”Lyckans land” var stor för mig. Och ”Små små fågelungar”. Om jag hade varit riktigt trogen mig själv skulle ”Kungens lilla piga” fått vara med också. Men där någonstans gick gränsen.
