Barnteaterpubliken var osedvanligt råddig. Några var nog lite för unga; tyckte Aristoteles och Proust var lite väl pratiga, kanske. Det prasslades en del. Det byttes kroppsställning. Några lämnade dramat redan innan de fått svar på frågan som titeln ställde: ”Kan man älska en hamster?”. Men uppskattningsvis 55 av 60 stannade kvar, interagerade ivrigt med skådespelarna och applåderade häftigt när ridån efter en timme gick ner.

Jag tror att min upplevelse av teatergruppen Tage Granits föreställning härom veckan är symptomatisk för Palatsets verksamhet hittills.

Kvaliteten på utbudet i de 33 rummen är mycket hög: föreställningarna är bra, materialet i de olika ateljéerna och verkstäderna är fantastiskt och generöst, musikinstrumenten håller hög klass liksom den tekniska utrustningen och minsta köttbulle i den ambitiösa restaurangen.

Personalen är hängiven och pedagogisk – här lämnas man inte vind för våg med en synth eller en lerklump utan här får man lära sig tricks och teknik av proffs. I åldersindelade och antalsbegränsade workshops kan man därtill fördjupa sig i ett intresseområde såsom street dance, poesiskrivande eller låtkomposition.

Men det enorma utbudet kan också verka stressande för den som inte vet exakt vad den vill ha ut av sin vistelse. Om en teaterpjäs inte engagerar i varje minut kan man alltid resa sig och söka upp någon av de andra tjugo parallellt pågående aktiviteterna. Om lerklumpen inte formas som man tänkt sig kan man slänga den ifrån sig för att i stället bygga en robot av skumgummi och stålfjädrar.

Dessa nackdelar med ett gigantiskt kulturhus för barn och unga är dock barnsjukdomar som med ganska enkla medel kan botas. Med flera lugna vilorum att ta igen sig i, med givna åldersgränser på föreställningarna och tydligare information om vad som förväntas av publiken, till exempel.

Efter tre månader vore det underligt om allt fungerade perfekt. I Palatset fungerar det mesta perfekt och därför måste det räddas. Här finns så mycket kunskap samlad, så glödande kreativitet och så många lyckliga barn. Vi snackar inte pyssel, utan skapande. Vi snackar starka känsloupplevelser som barnen i dag får alldeles för lite av via kulturen. Vi snackar min blyga tonåriga systerdotter som lyser efter att inför publik ha läst upp den dikt hon just arbetat så hårt med.

Och barnkultur måste få kosta. Den kritik som riktats mot Palatsets biljettpriser är därför mycket märklig. Varför är det så provocerande att det kostar lika mycket att i sju timmar ta del av professionell barnkultur och dessutom få skapa själv som det kostar att se en 3D-film? Gå på Junibacken? Eller ett äventyrsbad? En fotbollsmatch?

Visst finns det familjer som inte har råd. Tio procent av barnen i Sverige klassas i dag som fattiga. Det är en av anledningarna till att Palatset kommer att öppna för skolbesök från hela landet under vardagar. Om verksamheten får drivas vidare, vill säga.

LÄS OCKSÅ: Ett par veckors frist för Palatset

LÄS OCKSÅ: Tv-reklam kan rädda Palatset

LÄS OCKSÅ: Bra idé riskerar bli luftslott

LÄS OCKSÅ: Konkurs nära för Palatset