Ett favoritämne för gnäll bland människor i min generation är vad vi fick se på tv när vi var små. Mest söndertjatat är att spekulera kring hur mycket av ens livsångest som härstammar från den uppfinningsrike Staffan Westerbergs dockserier. Näst mest förfasar vi oss över halten av deppighet som präglade dokumentärerna om barn i andra länder.

Antagligen är vårt kollektiva minne betydligt grumlat. Men som vi minns det handlade alla barnprogram om östeuropeiska barn med fabriksgrå hud som inte hade några leksaker och fick grynig gröt till middag. Eller barn i Nigeria som hade fyra mils väg till skolan och sex mil hem, och som hela vägen var tvungna att bära 20-litershinkar med vatten på sina huvuden.

I höstas började SVT Barnkanalen sända Ella och Viktor. Det är en vardagsdokumentär om Ella som börjar förskoleklass, skajpar med sin pappa och hänger knäveck på skolgården, och Viktor som väntar på att få en lillebror. Den är samtidigt vilsam och fascinerande i sin enkelhet. Den är också ett gott exempel på en älskad journalistisk klyscha som tyvärr allt oftare missbrukas för att sanktionera budgetåtstramningar: alla människor har en historia att berätta.

Men det som hänt sedan 70- och 80-talens socialrealistiska, ofta ideologiskt framtunga, barndokumentärer är egentligen inte ett ämnesbyte så mycket som en ny ton. Jag tror att den hänger ihop med att det inte längre är någon stor grej att bli filmad. Tiden då endast den rikaste pappan på gatan hade en videokamera, och då man klippte filmen genom att helt enkelt stoppa inspelningen, är förbi. I dag kan man få sitt ultraljud på dvd.

I en annan aktuell barndokumentär, En stund med…, möter vi barn i olika vardagliga situationer: Oscar som går och köper en glass med sin tvillingbrorsa Felix, Kalle som blir hämtad i plugget av sin mamma och hennes hund, Leah som äter muffins med sin gammelmormor. Att Oscars brorsa Felix är blind och döv, att Kalles mamma är blind och hennes hund är en ledarhund, att Leahs gammelmormor fått brev från kungen när hon fyllde hundra häromsistens, är liksom inga konstigheter. Inga tillrättaläggande förklaringar prackas på oss. Inga uppspärrade ögon, inga menande nickningar. De små stunderna med… är tankeväckande på just den nivå tittaren själv befinner sig. Ärligt, utan alltför tydliga baktankar eller fördomar.

Dagens barn är vana vid kameror, och både Ella och Viktor och barnen i En stund med… verkar i det närmaste oberörda av filmkamerans närvaro. Det gör tonen närmare, vardagligare – och verkligare.