I sin nya bok Det fattas en tärning vill Johanna Thydell visa vilka konsekvenser en trasslig barndom kan ge.
Sällan får debutanter så många kramar som när Johanna Thydell för tre år sedan kom ut med I taket lyser stjärnorna.
Kritikerna strök henne medhårs för berättelsen om 13-åriga Jenna vars mamma dör i cancer. Spädde på med stora ord som att ”Johanna Thydell är en författare att hålla ögonen på”. Därtill fick hon Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok. Det skulle kunna ge skrivandet en knuff framåt. Men, nej.
– Alla priser gjorde att jag la ribban jävligt högt för nästa bok. Det var tufft ett tag. Jag tänkte att jag fixar det inte, jag klarar aldrig att skriva en bok till. Skrivandet är, förutom volleyboll, det enda jag har varit riktigt bra på. Jag tänkte: ”Vad ska jag göra om jag inte skriver?”, berättar hon när vi träffas i hennes lägenhet i Midsommarkransen utanför Stockholm.
I stället för att slå sig ned vid datorn ställde hon sig i kassan på Systembolaget i Högdalen – ett vanligt nio till fem-jobb med fasta tider, arbetskamrater och lunchlåda.
– Det låter pretentiöst, men jag insåg att ”det här är ju också helt okej, det är inte kört för att jag inte har lust att skriva”. Det var när jag upptäckte det som skrivlusten kom tillbaka, säger hon och småländskan från barndomen spritter igenom.
Johanna Thydell verkar gilla rött. Det börjar med ett rött hjärta på tvåans ytterdörr. Följs av gardiner, vardagsrumsmattan och sovrummets väggar. Går i rött gör också hennes roman – Det fattas en tärning – som ligger bredvid hennes dator. För efter mycket vånda och uppskjuten lansering – eftersom hon själv inte var nöjd – blev det en andra bok.
På Johanna Thydells spröda och spretiga prosa får man möta huvudpersonen Puck – dels som 11-åring, dels som 16-åring. I styckena om elvaårs-Puck berättas om en pappa som dricker för mycket, bråkar med mamman och till slut försvinner helt ur Pucks liv.
I taket lyser stjärnorna var delvis självbiografisk. Hennes egen mamma dog i cancer när Johanna Thydell var 13 år. Det fattas en tärning skaver inte lika nära hennes eget hjärta.
Men Johanna Thydells vilja är densamma i båda böckerna: Att visa hur barndomen påverkar oss och ploppar upp när vi minst anar det. Hon vill få oss att förlåta den som beter sig märkligt, eftersom agerandet ofta beror på tidigare upplevelser.
– Jag vill att man ska förstå varför sextonåriga Puck går runt med mantrat: ”Lämna mig inte!” och det gör man kanske när man får möta henne som elvaåring och se vilken värld hon växte upp i.
– Puck känner sig ju som ett psycho. Som när hon är på en fest och det ska vara roligt. Plötsligt välter någon ett bord och flaskor spills ut. Puck ramlar direkt tillbaka till sin barndom. Höga röster och klirrande glas är skräck för henne. Hon vill bara gå därifrån. Jag vill att människor ska kunna förlåta sig själva vid sådana tillfällen. Det är okej att du reser dig upp och går, men var inte arg på dig själv, säger Johanna Thydell och hennes tilltal påminner om att hon ofta är ute och föreläser.
– Jag har haft en trasslig bakgrund, säger hon om varför hon har snöat in på barndomstemat. Hon tar en klunk snabbkaffe, rättar till den svartvita scarfen som hennes kompis har gjort.
– På många sätt en lycklig, men på många sätt en rätt tuff barndom. Och jag vet hur jag har blivit. Jag är nog inte ensam om att känna så. Man kan se så jäkla glad ut och vara poppis, men alla har vi något längst in. Det har jag hängt upp mig lite på.
Johanna Thydell ser sig som ett barndomsfreak. Det märks även på andra sätt än att hon skriver om det. Som att hon gråter när hon hör Den blomstertid nu kommer. När hon och storebrodern träffas kan de gå i gång på sina barndomsminnen.
– Ingen annan tycker det är kul, men vi tycker det är ”hilarious”! Jag vet inte varför jag tycker det. Kanske för att jag inte vill bli vuxen. Eller så behöver man inte analysera.
Hon ler åt sig själv, analyserar gör hon framlänges och baklänges hela tiden.
När man läser Det fattas en tärning är det lätt att själv slungas tillbaka, minnas hur utsatt och ensam man kan känna sig i tonåren. Men Johanna Thydell mår inte dåligt när hon skriver. Det här med att man ska må kass för att skriva bra låttexter, ”som de där balla männen gör”, köper hon inte. Däremot har hon lätt att gå in i de åldrar hon skriver om.
– De ligger mig så himla nära. Jag har inte varit trettiofem så den åldern kan jag inte gå in i. Men jag säger inte att jag aldrig kommer att skriva för äldre.
Det fattas en tärning lanseras som en bok för 12–15-åringar. Men Johanna Thydell tycker att den kan läsas av vuxna.
– Jag skriver det jag själv vill läsa. Och jag är ju snart 26.
I både sin förra och sin nya roman berättar Johanna Thydell om hur det är kämpa med vanliga tonårsproblem samtidigt som man har ett extratrassligt familjeliv.
– Ett problem puttar inte undan hundra andra. Så upplevde jag min ungdom. Hur jobbigt det än var hemma fanns det alltid någon snubbe man längtade efter att se i skolan. För mig är det självklart. Jag skildrar livet. Det är det jag ser som min uppgift.
Och många är de läsare som tycker att Johanna Thydell lyckas med sin uppgift. Av all respons har ett brev från en tioårig flicka etsat sig fast extra hårt.
– Hennes mamma var också döende i cancer och hon hade tänkt som Jenna, att om mamman dör skulle hon ta livet av sig. Men när hon hade läst min bok hade hon förstått att hon skulle klara det. Det kommer jag aldrig att glömma.
Så ringer Johanna Thydells mobiltelefon. Någonstans.
– Var är den? tjoar hon.
Hon hittar den till slut – i ett par jeans i garderoben. Hon väntar på ett viktigt samtal. För bredvid datorn ligger inte bara hennes egen roman utan också ett slitet ex av Monika Fagerholms Augustvinnare Den amerikanska flickan.
Häromdagen blev det klart att Johanna Thydell ska skriva filmmanus av boken och nu ska producenten ringa. Hennes ögon lyser när hon berättar om hur kul det känns och hur fantastisk hon tycker att boken är.
Johanna Thydell ger över huvud taget ett öppet och spralligt intryck. Innan vi går säger hon själv att myten av författaren som introvert, den tar hon död på. Det innebär inte att hon tar skrivandet med en klackspark.
Första boken vågade hon läsa igenom först efter två år. Men. Även om hon påpekar att hon fortfarande är ”Självkritiska Johanna” är hon lugn inför recensionerna av Det fattas en tärning.
– Gillar man den inte, gillar man inte den Thydellska stilen. Och det kan jag inte styra över. Jag kan bara styra över vad jag själv tycker. Och jag är väldigt nöjd. Jag måste hålla kvar i den känslan.
