När Sofia Rapp Johanssons bok Silverfisken kom ut för tre år sedan visste recensenterna inte riktigt hur de skulle förhålla sig till temat. Dikterna kring sexuella övergrepp och missbruk är helt nakna och självutlämnande, men med ett glimrande språk som bland annat gav den unga norrländskan Katapultpriset.

På Teater Giljotin i Stockholm finns små skärvor av minnen: en hockeyhjälm inbäddad i Pippiperuk, en barnpool, en huggkubbe. Skådespelaren Åsa Widéen och regissören Andreas Nilsson står båda på stadiga fötter i det avlånga, svarta scenrummet och försöker gestikulerande förklara hur man förvandlar Sofia Rapp Johanssons helvetestripp till hoppingivande teater.

–Sofia skriver ur barnets perspektiv på ett språk som är både högt och lågt. Det är en fantastisk text att jobba med där hon kan byta tanke mitt i en strof, berättar Åsa Widéen som står ensam på scen under pjäsens 70 minuter.

Regissören Andreas Nilsson rattar ljudmattor av stämningar från mixerbordet och fungerar på så sätt som pjäsens medaktör. Precis som på Shakespeares tid sitter publiken på var sin sida om spelplatsen. Andreas Nilsson ville skapa ett slutet rum där publiken också får finna sig i risken att själva känna sig utsatt. Det går liksom inte att titta bort.

–Boken är ingen dramatisk text med inbyggda konflikter, utan skriven som lyrik. Vi har försökt att hitta något slags lager som vi kan skapa kropp och rum till, säger han.

Åsa Widéen kallar innehållet i Silverfisken för raseri rakt igenom. Utmaningen med hennes bearbetning har varit att hitta olika delar och sedan försöka bygga en båge som börjar i Sofia Rapp Johanssons dysfunktionella verklighet – och slutar idag.

–Det skulle vara enkelt att göra henne till offer. Men egentligen är hon inte alls det idag. Sofia har skrivit den här boken och det är just orden och kraften i fantasin som har gjort att hon har överlevt. På så vis är hon en hjälte. Och det vill vi visa.

Andreas Nilsson:

–Man kan säga att föreställningen är en utdrivningsprocess av hennes minnen. Vi använder teatern som en sorts ritual av de här starka bilderna. Det spänner hela tiden mellan dåtid och realtid, och i rollen går Åsa ut och in i minnena för att göra upp med dem – i syfte att överleva och gå vidare.

De poängterar att Silverfisken är teater och inget försök att spela Sofia Rapp Johanssons minnen i känslor. Det hade blivit för mycket.

–Boken är ju oerhört... jobbig att läsa och man känner alla möjliga vidriga känslor. Jag kunde inte läsa den i ett svep, säger Åsa Widéen.

Hur har ni förhållit er till att det här ändå är verklighet?

–Vi har gjort mängder med bearbetningar och hela tiden varit försiktiga med var gränserna går. Samtidigt kan vi inte backa för mycket, det är ju ändå ett vittnesbörd. Jo, det är en svår balansgång, medger Åsa Widéen.

I pjäsen ingår bland annat inslag från Valerie Solanas berömda Scum-manifest. Sofia Rapp Johanssons alterego vill de se lite som en syster till just Solanas – och varför inte en Lisbeth Salander eller Pippi Långstrump?

Åsa Widéen och Andreas Nilsson är båda skådespelare från scenskolan där de utbildats i att spela mer traditionell teater. Men efter att i några år ha kuskat runt på institutionsteatrar runt landet, längtade Åsa Widéen efter att kliva ur ramen och göra något eget. Hon läste Silverfisken, blev helt knockad och åkte senare upp till Sofia Rapp Johansson i Hudiksvall innan hon bestämde sig.

Hon hoppas att den maktlöshet man känner efter att ha läst boken, förvandlas till styrka hos publiken. Inte minst genom att man upplever orden tillsammans med andra.

De är lyckliga över att Teater Giljotin nappade. Flera andra teaterhus tackade nej till uppsättningen, mycket av rädsla för att det helt enkelt var för mycket. Teater Giljotin valde en 16–årsgräns.

–Några teaterproducenter tyckte att det behövdes ett helt psykologteam runt pjäsen. Men vi finns kvar här efteråt. Vi är inga psykologer, men de som vill stanna och snacka och dricka kaffe är välkomna. Det handlar ju om möten och det behöver inte vara så komplicerat, säger Åsa Widéen.