Lionel Shriver tycker inte att det var någon större svårighet att skriva en bok om moderskap utan att själv vara mamma: ”Flera läsare har tyckt att det är så trovärdigt skildrat att de inte kan förstå att jag inte har barn själv.”
”Mamma var lycklig innan den lilla skrikhalsen Kevin kom, du vet det va? Och nu vaknar mamma varje dag och önskar att hon vore i Frankrike.” Eva Khatchadourian skräder inte orden till sin son i Lionel Shrivers sjunde bok Vi måste prata om Kevin.
Boken är en brevroman där huvudpersonen Eva skriver till sin före detta man Franklin om tiden från deras son Kevins födelse till den dag då Kevin skjuter sju skolkamrater och två av skolans anställda. Genom att se tillbaka och rulla upp förloppet igen försöker Eva förstå varför det slutade som det gjorde.
Redan i ett av de första breven får man veta att Eva aldrig ville ha barn. Hon hade en mängd skäl; som att det skulle innebära en massa jobb, hon skulle bli en kossa och hon skulle inte skulle kunna resa lika mycket. Hon missade en punkt: att hennes son skulle kunna göra något som påminde om den uppmärksammade massakern på Columbine high school i Colorado 1999 då två killar sköt ihjäl tolv skolkamrater och en anställd.
Vi måste prata om Kevin är en gripande läsning om moderskap och vad som formar en människa. Är det Evas beteende som gör att Kevin blir ett känslokallt monster eller är han född sådan?
Förra året fick Lionel Shriver brittiska Orange Prize för bästa engelskspråkiga roman skriven av en kvinna. Men hon hade svårt att få boken utgiven. Hennes egen agent avskydde den, berättar hon när hon har slagit sig ned i foajén på Grand Hotel i Stockholm.
- Jag antar att man till hennes försvar kan säga att boken var klar precis efter den 11 september 2001. Och den är ju lite kritisk mot USA. Men hon tyckte dessutom att alla karaktärerna var osympatiska och var övertygad om att hon aldrig skulle kunna sälja boken, säger Lionel Shriver och det utsläppta håret flyger när hon skrattar högt.
Lionel Shriver kontaktade över 20 agenter - som hon tror aldrig läste mer än 30 sidor. Men till slut hittade hon en som älskade boken.
Ett skäl till att hon skrev romanen var att hon intresserade sig för mekanismerna bakom massakrer som den i Columbine. Men det främsta var att hon stod vid ett vägskäl i livet.
- Jag var en bit över 40 år och insåg att jag måste tänka på det här med att skaffa barn innan jag stänger dörren helt. Boken är en utforskning av mina egna rädslor för moderskapet.
Skrivprocessen fick henne att bestämma sig för att avstå från barn.
- Jag skrämde nog mig själv.
Har man inte barn blir man snudd på övertygad om att det är bäst att låta bli. Alla fruktansvärda incidenter och Evas negativa inställning avskräcker. Med ett högljutt ”No!” dementerar Lionel Shriver att det var hennes avsikt.
- Boken är inget politiskt ställningstagande.
Hon tillbakavisar också att boken skulle vara ett inlägg om att människor i västvärlden inte tar tillräckligt medvetna beslut om att skaffa barn.
- Visst gör de det! Men möjligheten att välja om man ska ha barn eller ej som vi kan göra i dag är inte bara något positivt, det är också en börda. Nu måste du ta ansvaret för ditt beslut och går det inte bra, då är allt ditt fel. Du bad ju om det.
Lionel Shriver jämför med att bjuda in en främmande människa i sitt hus.
- Man vet inte vem personen är och man kan inte forma den exakt som man vill.
Hon gör en paus och utbrister:
- Jag gillar inte att ha främmande gäster hemma!
I boken säger många till Eva innan hon får Kevin att hon kommer att känna annorlunda om hon själv får barn. Det har Lionel Shriver själv fått höra till leda.
- Hela boken utmanar det påståendet. Visst, det är dina egna barn, men de kan bete sig som skitungar ändå. Och jag tvivlar på att barn kan vara fascinerande hela tiden. Jag menar, jag gick ju mina föräldrar på nerverna.
Varför vågar så få böcker ta upp det här?
- Det finns ett slags sentimentalitet kring föräldraskap. Men om man ska bli förälder bör man vara realistisk och inte sätta på sig rosafärgade glasögon. Kraven på att vara förälder är oerhört höga i dag. Man förväntas skicka barnen till dyra privatskolor och ordna träffar med lekkamrater åt dem. Det är vansinnigt!
Lionel Shriver hatar inte barn även om hon vid flera tillfällen har felciterats så. Hon tycker att det vore en idiotisk sak att påstå.
- Det är som att säga att man hatar alla vuxna. Vissa barn avgudar jag och vissa tycker jag är helt outhärdliga. Det är ju det boken handlar om, att det finns olika sorters barn.
Hade du räknat med att romanen skulle ses som så kontroversiell?
- Nej! Det överraskar mig fortfarande. Den handlar ju bara om en kvinna som misslyckas med att få bra kontakt med sitt barn.
- Vissa tycker illa om Eva för att hon inte gillar att vara gravid. Massor med kvinnor ogillar ju att vara gravida. Jag skulle inte tycka om det! Men att Eva inte gillar att vara gravid har tolkats som att hon inte gillar att vara kvinna och att jag, författaren, inte heller gillar att vara kvinna. Några kritiker har försökt få mig till någon som hatar kvinnlighet. Det är fel. Jag ville bara berätta en bra historia.
