”Nu räcker det, den pojken vill också gunga!” säger jag till min 3,5-åring som vill gunga mera, mera! på väg hem från dagis. Det är den blå overallen i ögonvrån som gör att jag säger pojken. Sen ser jag den rosa Hello Kitty-mössan. Det barnet vill också gunga upprepar jag skuldmedvetet, och sneglar på pappan. Är han sårad? Sen hör jag pappan kalla barnet för Oskar. Mössan, inte overallen, var alltså icke-normativ. Information overload.

Det är knappast första gången situationen uppstår, så ja tack. Gärna ett könsneutralt pronomen som inte kräver blixtsnabb avläsning av färgkoder som inte ens är tillförlitliga. Jag vill ju egentligen inte alls ägna mig åt att dela in små barn i blått och rosa. Att inte hela tiden bli artbestämd utan ha chansen att bara vara, känna sig fram och bli det ena eller andra eller något helt annat, borde vara en mänsklig rättighet för en ny person.

Om en knapp månad har Céline Sciammas Tomboy biopremiär. Laure, 10 år, är senig, kortklippt. Hon flyttar till ett nytt område och råkar säga till de andra sommarlovslediga att hon heter Mikael. Jämnåriga Lisa blir kär i den mystiske nykomlingen, som hakar på, men det är inte flickornas romantiska preferenser som är intressanta. Utan hur Sciamma visar att rollen som Mikael ger större handlingsfrihet. Mikael behöver inte prestera för att vara en i gänget. Han får vara med och spela fotboll. Han förväntas försvara sin lillayster och har därför inte problem med att slå tillbaka. För tjejerna är den enda lediga rollen den passiva, som åskådare, bekräftare.

”Många gånger har jag tänkt att pojkflickor har det lättare än flickpojkar”, sa Åsa Larsson i sitt kåseri i Godmorgon världen i P1 17/2. Hon var orolig – när hennes 11-årige son gick till skolbussen som nybliven flicka i högklackat och smink. Och förundrad, när han kom hem och berättade att ”Ida” både gjort succé i klassrummet och spelat fotboll med killarna på rasten.

Kanske får ”Ida” försvara sin rätt att bära klänning nästa gång. I Pojktanten, som visas på Tempo dokumentärfestival som startar på tisdag, berättar Ester Martin Bergsmark om hur han och hans partner Eli Levén som barn börjar utforska kvinnorollen, och skapar ett tredje kön för att hitta hem. Och om hur de överrumplas av hårda slag mot huvudet och blodsmak i munnen, när de råkar exponera en obestämd klädkod vid fel tid, fel plats.

Dagens tips: Alla som är rädda för det omdebatterade ordet hen kan ge sig själva fobiterapi genom att läsa nya Nöjesguiden som kommer ut idag. Hen används genomgående istället för han eller hon. Vem vet, det kanske känns helt okej och till och med ger någon form av ökat läsvärde?

Karoline Eriksson är filmkritiker i Svenska Dagbladet.