RIGA
–Vad det kan ge att Lettland är tema på Bokmässan i Göteborg? Ni kommer väl typ att få veta att letter inte bor i träd. Att Lettland över huvud taget har någon litteratur.

Agnese Krivade lägger sina stora svart-bruna solglasögon på ett bord fullt med böcker av lettiska författare. Hon är själv en färgklick mitt i allt det där med en tunika med brokigt mönster i grönt och cerise. Den 27-åriga författaren är en före detta copywriter som 2007 gjorde en uppmärksammad debut med diktsamlingen Barndom.

Vi har just kommit till Lettlands litteraturcentrum där Agnese Krivade sitter i ett rum på bottenvåningen. En trappa upp, på ett kontor med utsikt över ett träd och en liten innergård, berättar litteraturcentrets direktör Jānis Oga om utvecklingen sedan centret grundades 2002 av elva författare, kritiker och förläggare. Det har hänt massor, slår han fast bakom sitt skrivbord och radar upp olika bokmässor som Lettland har deltagit i. Bokmässan i Göteborg är andra gången landet är temaland. Första gången var Prag 2006.

–Folk ute i Europa har börjat känna till lettiska författare.

Fast hur många? Fortfarande behövs många knuffar framåt. Och för det krävs fler översättningar. Förra året översattes 13 lettiska titlar till olika språk, till tyska, ryska, ukrainska, engelska, danska, finska, georgiska och turkiska.

–Det går ju självklart inte ens att jämföra med hur många svenska böcker som översätts, men det är ändå en betydande siffra, säger Jānis Oga.

I år, till mässan i Göteborg, översätts drygt tio böcker till svenska, både romaner, dikter, reseskildringar och en kokbok.

En stor andel av böckerna som har översatts tidigare är skrivna av letter bosatta utomlands. Men de senaste åren har en roman dykt upp som en god utmanare, Sandra Kalnietes Med högklackade skor i Sibiriens snö om förvisningarna till Sibirien, som kommer i pocket på svenska till mässan.

Men jag måste ge Agnese Krivade rätt. Hur många lettiska författare känner vi egentligen till i Sverige? Juris Kronbergs, poeten och översättaren som nu är programkoordinator för Bokmässan. Fast han är uppvuxen i och bor i Sverige. Poeten Vizma Belševica är ännu en författare som är känd i vissa kretsar, under sin livstid förekom hon i Nobelprisspekulationer.

Även diktaren Knuts Skujenieks, som 1998 tilldelades Tranströmerpriset tillsammans med Vizma Belševica, kanske en del skulle nämna. Och den breda allmänheten känner troligtvis inte ens till dem. De lettiska författare vi möter i Riga är däremot bekanta med svensk litteratur och pratar om författare som Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, Kerstin Ekman, Agneta Pleijel och Peter Kihlgård.

Blir man inte översatt som lettisk författare är det en ganska liten skara man vänder sig till – cirka 1,5 miljoner läser lettiska. Det ser inte Agnese Krivade som ett problem. Efter att ha vridit sig en stund och undrat vad jag egentligen ska ställa för frågor har hon kommit igång.

–Det är helt underbart, för då riskerar man inte att förstöras av någonting. Det kan man råka ut för om man blir för populär. Se som i Ryssland: De har haft poeter som nästan har varit som kultfigurer.

Hon fortsätter:

–Om man är jättekänd och får en massa pengar kan man aldrig hitta det där ögonblicket då man skriver det man själv vill. Det finns ingen chans att jag skulle kunna bli rik eller berömd av mitt skrivande och därför kan jag vara ganska säker på att jag alltid kommer undan det där.

Som poet är Agnese Krivade del av en folkrörelse. Poesin har haft en stark ställning i Lettland, i synnerhet under Sovjettiden. Då kunde en diktsamling sälja i hundratusentals exemplar. Idag är 1000 exemplar en stor upplaga, precis som i Sverige. Poesin censurerades den också, men man trodde att man kunde läsa mellan raderna, påpekar Jānis Oga.

Agnese Krivade har läst en del av dikterna från decennierna före självständigheten, men är inte så förtjust.

–Vissa av de här poeterna var så hyllade så det går inte att föreställa sig, de var som presidenter och hade en massa privilegier. Men de var alltför påverkade av sina budskap. Visst, vissa hade ett underbart språk, men jag skulle nog säga att det var en av tio.

Poesins ställning är relativt stark än idag. Man pratar rent av om en poesisäsong, i september. Då anordnas en välbesökt poesifestival i Riga. Fast prosafestivalen i december lockar stora skaror den också.

Men läser folk i Lettland? undrar fotografen Linda Forsell som har siktat med sin kamera i alla möjliga och omöjliga vinklar mot Jānis Oga.

–Ja!

Men det finns ett problem. Böckerna är dyra. Kanske inte i jämförelse med euroepiska löner överlag, men i förhållande till de lettiska, säger han.

–Böcker är lite av en lyx. Så folk köar på biblioteken. Dessutom är det ett problem att letter älskar inbundna böcker och inte är så förtjusta i pocketböcker, som ju är billigare.

Så tar Agnese Krivade på sig sin lys-ande lila jacka och med ett grepp om sin svarta mountainbike för hon oss till sitt förlag Neputns, där hennes debutbok Barndom gavs ut. Hon vill visa den mintgröna diktsamlingens prisbelönta design, böckernas utseende är viktigt i Lettland. Berättar på vägen att hon har flyttat ut på landet, för att hon är trött på Rigas deprimerande stenhus och alla bilar. Pekar på ett grått fem- våningshus som tornar upp sig mot en hotfullt blå-svart himmel.

–Det kanske låter patetiskt, men det är skönt att börja dagen ute på landsbygden i stället. Det är så mycket lugnare.

När hon har visat oss sin enorma bok, större än ett A4, tar hon oss till restaurangen Teātra bāra restorāns och ber oss hälsa till Pauls Bankovskis. Snart kommer en man i lite tunt, gråsprängt hår och beställer ett glas vitt vin vid ett av borden som står framför uteserveringens gula tegelvägg.

35-årige Pauls Bankovskis är en av den lettiska litteraturens främsta yngre författare just nu och beskrivs ofta som en som skriver om det förflutna. Varför berättar han om Sovjettiden? Han berättar inte för någon, säger han medan regnet börjar dundra som en ångvält på den vita markisen. Han skriver bara för sig själv. Men han har märkt att folk gillar att sätta etiketter på honom. Med sin första novellsamling var han ”Post- modernist”. Med romanen Bomben, KGB och rock ’n’ roll blev han ”Den som skriver om Sovjet”.

Så ställer jag den breda frågan, den som vi nog är i Riga för att försöka få ett svar på: Vad händer i den lettiska litteraturen just nu? Pauls Bankovskis hänvisar till den tyske kritikern Marcel Reich-Ranicki. När han en gång fick frågan om den tyska litteraturen var i kris ska han ha svarat: ”Ja, alltid och det är den bästa situationen för all litteratur”.

Pauls Bankovskis tar en klunk vin, kliar sig på skäggstubben, tittar åt sidan och säger att lettisk litteratur tyvärr inte är i en sådan positiv kris.

–Det är verkligen synd, men det har ett tag varit brist på kris och diskussioner. Det händer väl en del, men det är inte särskilt intressant.

Pauls Bankovskis upplever till och med att en del av dagens författare inte ens gillar att skriva.

–Många tycks behöva en viss trygghet, ha ett ordentligt jobb, köpa en ny lägenhet och en bil. Det blir ju en motsättning. För om man ska spendera tio timmar varje dag på en reklambyrå, något som unga författare och framför allt poeter verkar göra, är det svårt att samtidigt skriva en bok.

–Många verkar dessutom tro att de ska kunna skriva en roman och omedelbart bli jätteberömda, de förstår inte att de måste lägga ner kraft på skrivandet.

Kris eller inte. Utgivningstakten är det i alla fall inget fel på. Det gavs ut runt 2500 böcker i Lettland förra året, av dem var ungefär en tredjedel översatta. Från en handfull statliga förlag 1990 finns det idag hundratals fristående.

Och Jānis Oga på litteraturcentret är inte lika pessimistisk som Pauls Bankovskis, konstigt vore väl annars. Även den prisbelönta författaren Nora Ikstena, vars roman En livets fest nu kommer på svenska, ser med tillförsikt på den lettiska litteraturens utveckling.

–Det är en bra tid för oss att öppna vår dörr. För tio år sedan var det problematiskt, åren efter Sovjettiden. Men nu har vi utvecklats, säger hon när vi träffas i ett ljusgrönt rum på Kulturdepartementet i Riga i samband med en presskonferens om bokmässan.

Nora Ikstena är en del av vad som sker i den lettiska litteraturen just nu. Nästan alla vi träffar påpekar nämligen att författande kvinnor kommer starkt. Namn som nämns är, förutom Nora Ikstena, bland andra Inga Ābele, Laima Muktupāvela och Gundega Repše.

Är det feministisk litteratur kvinnorna på frammarsch skriver? Nej, säger Nora Ikstena själv snabbt.

–Det är mer rena reflektioner över livet. Det tycker jag är bra, för det är inte baserat på något slags typiskt kvinnliga erfarenheter. Det är bara skrivet av kvinnor, så man kan inte kalla det för ”kvinnolitteratur”.

Liksom Pauls Bankovskis skriver Nora Ikstena en del om det förflutna. Och hon har ett syfte. Det är viktigt att påminna om det som faktiskt hände i vår nära historia, med krig och landsförvisningar, tycker hon.

–Nu kan vi dessutom se att det under Sovjettiden hände en massa som man kan betrakta humoristiskt. Det var inte bara ockupation och fruktansvärt grått och trist.

Lettland är det sista baltiska landet som är temaland i Göteborg. Förra året var det Estland, två år dessförinnan Litauen. Men vad kan det ge författare i ett litet land att vara i fokus i Sverige? Jānis Oga hoppas på fler översättningar och att lettisk litteratur blir ännu mer känd utanför landets gränser.

–Jag tror att det här kan föra samman skandinaviska författare och läsare med lettiska författare och läsare. Vi har något gemensamt, vi kan förstå varandra. Det är ju faktiskt bara ett hav emellan oss, säger han och slår ut med armarna som om han skulle kunna nå den svenska östkusten.

Agnese Krivade är mer tveksam. Hon ser fram emot att träffa andra författare, men tror inte att en bokmässa i Sverige kan betyda så mycket egentligen.

–Det kan aldrig bli en helt jämlik kulturell dialog mellan så olika länder som Sverige och Lettland. Fast det är ju trevligt att ni bjuder in oss. Och visst, några kommer kanske till och med att läsa översättningarna. Och några kommer kanske till och med att gilla dem. Men jag tror inte att ni blir så intresserade.

Hon skrattar och säger att hon kanske inte får åka till Göteborg om hon är så här negativ. Så tystnar hon och kommer på att det faktum att hon kan visa att Lettland över huvud taget har poesi kanske är skäl nog att komma.

–Lite som: ”Jag skriver poesi, titta på mig!” Men jag vet inte, jag ser det nog mest bara som ett stort party.