Det är svårt att intervjua en exalterad bandyfarsa mitt under en match. Faktum är att det nästan är omöjligt. Allt fokus är på planen, på bollen, på att skrika på de spelande grabbarna. Särskilt som bandyfarsan dessutom spelar in matchen samtidigt.

Håkan Berthas är nämligen både dokumentärfilmare och bandyfantast. Det går inte att ta miste på det senare.

Vi träffas för att prata om filmen Bandyfarsan på Zinkensdamms IP en svinkall onsdagsförmiddag. Hammarbys pojkar födda 95 möter ett ryskt pojklag från sibiriska Irkutsk i en vänskapsmatch, medan Håkan Berthas son Leon susar runt på isen i ett försök att bräda det ryska laget. Men Håkan Berthas vill inte prata film. Han vill prata bandy.

–Det handlar nästan inte om filmen längre. Det handlar bara om bandy, säger han och följer spelarna på planen med blicken.

Bandyfarsan är en film om Håkan Berthas, hans bandyspelande son Leon, ett antal ryska oligarker och ett helhjärtat försök att höja sportens status. Filmen går under epitetet mockumentär, där fakta och fiktion möter varandra.

Som tränare för sonens lag upptäcker Håkan Berthas att det är mycket som står i vägen om sonen ska bli framgångsrik. När han börjar lösa problemen dyker nya upp, och plötsligt är han indragen i de stenrika ryska oligarkernas kamp för att göra bandy till en OS-gren. Men att själv stå framför kameran, efter att ha gömt sig bakom den i alla år, var ingen självklarhet för Håkan Berthas.

–Först var jag skeptisk. Fåfängan gjorde att jag tvekade. Jag gormar på min son och ser konstig ut. Men det är bra att tappa kontrollen lite grann, och det gör jag när jag coachar. Folk som sysslar med dokumentärfilm är ofta kontrollfreaks.

Sonen Leon skrinnar av isen för en kort paus och svarar på frågan om hur det är att vara med i pappas film.

–Kul. Måste ut på isen igen nu.

Att stå bredvid Håkan Berthas när sonen spelar match är onekligen en upplevelse. När han vrålar KOM IGEN LEON, ÖKA TAKTEN, och: MEN VAD GÖR NI GRABBAR?! hörs det över halva Södermalm.

På Zinkensdamms IP finns dock inga oligarker på plats, men väl ett litet gäng ryska bandyfarsor som gör sitt bästa för att möta Håkan Berthas och de andra svenska farsornas rop. Iklädda sina karaktäristiska pälsmössor skanderar de ryska ramsor som inte är direkt svårtydda, inte ens för den med minimala kunskaper i ryska. Håkan Berthas medger att han överdriver lite i filmen.

–Jag spelar ju över lite grann, men mitt bandyengagemang är hundra procent äkta. Jag går in för det här med hela hjärtat, filmen handlar om både mig själv och idrotten.

Det är inte första gången Håkan Berthas ger sig in i sportsammanhang med en kamera. Filmen Thin ice, som han gjorde 2007, handlar om ett gäng indiska hockeytjejer som slåss för rätten att spela ishockey. Männen i den mäktiga vintersportklubben i indiska Ladakh tycker däremot att tjejerna kan nöja sig med att dansa vid invigningen av den stora turneringen.

Modet att våga det omöjliga och kampen för att lyckas är teman som går igen i Bandyfarsan. Filmen skulle från början bli en renodlad dokumentär om bandy.

–När Håkan kom till mig hade han med sig material från många olika delar av bandyns värld. Mycket var bra, men det var när vi upptäckte att Håkan var det som höll samman allt som vi såg att vi hade en film, förklarar regissören Andreas Rocksén.

Men vad är autentiskt och vad är inte autentiskt? Något rakt svar finns inte. Enligt Andreas Rocksén har teamet inte följt några regler för hur en mockumentär ska se ut.

–Vi förhåller oss lite ödmjukt till sanningen. Det finns detaljer som inte är sanna, och vi har rekonstruerat några scener och överdrivit Håkans roll. Det finns en humoristisk poäng i det.

I verkligheten är det till exempel inte Håkan Berthas som gör bandyspelaren Patrik Nilsson till proffs. Det är inte heller Håkan Berthas som ser till att forne UEFA-ordföranden Lennart Johansson intresserar sig för bandy.

–Vi hintar ganska tydligt vad som är sant och inte. Vi försöker sluta ett kontrakt med tittaren om vad som är sant och inte. Jag tycker att vi är ganska tydliga. När man första gången har köpt det som inte är sant gör man det även i fortsättningen. Men i alla viktiga delar är filmen sann, fortsätter Andreas Rocksén.

Förhoppningen är att kunna ge en inträngande bild av bandyvärlden, och kanske framför allt att skildra livet som idrottsförälder samt relationen mellan föräldrar och barn.

–Det finns hundratusentals som är som Håkan. Idrottsfarsor och idrottsmorsor som kör fram och tillbaka till träningar och som står vid sidan av planen och hejar. Alla kan känna igen sig i det, säger Andreas Rocksén.