Det stod den 20 mars 1990 i almanackan, dagen då Madonna släppte singeln Vogue och gjorde en ny dansstil berömd för de stora massorna. Till den ackompanjerande videon hyrde hon in de rytmiskt poserande dansarna Jose och Louis Xtravaganza, från Harlems egna The house of Xtravaganza. En månad senare toppade hon singellistorna i såväl USA som England och Sverige.

–Jag tycker det är en fantastisk låt och en vacker video, och de flesta inom ballroom-scenen verkade gilla den. Men visst kunde man inte låta bli att tänka att jaha, det krävdes alltså en vit kvinna för att slå mynt av det hela, kommer något av detta att spilla över till communityn?

Via en telefonlinje till Paris pratar jag med Chantal Regnault, en renommerad fransk fotograf som mellan 1989 och 1992 dokumenterade Harlems underjordiska ballroom-scen, där dansstilen, eller kategorin om man så vill, voguing uppstod. Regnault lämnade Paris redan 1968 för att studera litteratur i New York, men hon blev omedelbart kär i en stad som ”bad om att fotograferas”, och kom att med gatan som lärare snabbt sadla om till en professionell fotograf. Dessa foton har nu samlats i en bok som är utgiven av Soul Jazz Books och heter Voguing and the Ballroom scene of New York 1989–92.

Just dessa år var en mycket central period för denna i huvudsak afrikansk-amerikanska gaykultur, det var då den förre detta Sex Pistols-managern Malcolm McLaren inspirerades till att släppa singeln Deep in Vogue, men det var också detta år som Jennie Livingstones dokumentärfilm kring detta fenomen, Paris is burning, hyllades som en av årets bästa. Och så förstås, Madonnas slutliga triumf med Vogue. En av New Yorks mest underjordiska scener hade efter år av slutenhet, till sist poserat sig upp till den popkulturella ytan.

Men det hela började långt tidigare. Den brittiske diskoforskaren Tim Lawrence, som har skrivit böcker om New Yorks danskultur och om musiker som Arthur Russell, och vanligtvis föreläser på University of East London, spårar Harlems ballroom-kultur tillbaka till andra halvan av 1800-talet. Närmare bestämt 1869 i Harlems Hamilton loft hölls den första queermaskeraden där män klädde sig som kvinnor och vice versa, för att sedan dansa i experimentella parkonstellationer. Dessa ”drag balls” växte sedan successivt, blomstrade under 30-talet trots motstånd från såväl moralens väktare som polisen, men började ta den form som liknar dagens scen först under det sena 60-talet.

–Vogue ball-scenen utvecklades ur Harlems drag ball-scen på 60-talet, där det mest var män klädda i drag som imiterade den tidens r’n’b-divor. Det var mycket mer flambojant då, med fjädrar och minkpälsar. Och sedan en prisutdelning där kvällarnas drottningar vann priser i de olika kategorierna, berättar Chantal Regnault.

1972 startades det första danskollektivet, eller gänget, när den legendariska drag-drottningen Crystal LaBeija grundade sitt The house of LaBeija. Namnets inspiration kom från de glamorösa modehusen i Paris och detta kom att cementeras inom kulturen.

Under åren som följde dök det upp nya hus, som The house of Corey, The house of Wong och The house of Dupree.

Varje ”hus” hade en moder eller fader som sedan valde ut vilka dansare som skulle ingå i deras trupper, och dom kom att kallas The legendary children of the house. Detta var precis i början av den homosexuella revolt som startade vid Stonewall 1969 och många av de unga dansarna hade blivit utstötta av sina familjer och ”husen” kom att fungera som surrogatfamiljer. De som anslöt sig till husen anammade gängets namn, de tilldelades ett nytt, glamoröst efternamn som LaBeija eller Xtravaganza.

–Särskilt Pepper LaBeija, som senare kom att bli moder för The house of LaBeija var väldigt varm och omhändertagande för dessa unga gaykids. Hon hade kanske 20–30 ”barn” och i det fallet kan vi verkligen tala om en surrogatfamilj där de fick stöd och hopp i en enormt utsatt situation, där de kanske blivit utkastade på gatan av sin ursprungliga, biologiska familj.

Namnet voguing är kanske inte helt oväntat hämtat från magasinet Vogue, och med yviga armrörelser, ett dramatiskt kroppspråk söker dansarna efterlikna de poserande, framgångsrika modellerna. Lite som att bläddra snabbt genom modemagasinet och därigenom få de olika, ändrade poserna att framstå som en dans. Detta var en danskultur som på många sätt kom att löpa parallellt med breakdance-scenen i New York under det sena 70-talet och tidiga 80-talet. Men där breakarna kunde stå ute på gatan och dansa i dagsljuset, så drog sig vogue-dansarna inomhus till ball-festerna eller nattliga diskoklubbar som de legendariska Paradise garage och Better days. Dj:en på Paradise garage, Larry Levan, var för övrigt medlem i The house of Wong under en period. Och housemusikens grundare Frankie Knuckles, som var bästa vän med Levan, brukade dyka upp under sitt drag-alias Setter.

Förekom det fysiskt våld mellan de olika grupperingarna, eller var det danstävlingarna som utgjorde duellerna mellan dessa queens?

–Visst kunde det förekomma våld, men det var nog mest individuella utbrott. Det var en oerhört hård konkurrens om att vara den bästa voguedansaren, och många ville vara den främsta divan som kastade en ”shade”, det vill säga en skugga över dom andra. Men visst, du kan kanske tänka dig att det blev rätt bitsk stämning när två bitchiga gatupojkar rök ihop om en stulen minkpäls eller försvunnen handväska.

Kom alla från en liknande social situation eller hur såg blandningen ut?

–Jag vet att många inom communityn blev rätt irriterade på Jennie Livingstone efter hennes film Paris is burning, där det kanske framstod som att alla levde i samhällets absoluta marginal. Det fanns ju även designers, frisörer och medelklassmän som levde ganska normala liv vid sidan om dessa fester. Det var naturligtvis främst svarta och latinos, men till exempel The house of Del Rio bestod av straighta kvinnor av dominikanskt ursprung.

Tjugo år efter Regnaults dokumentation lever kulturen vidare, och inte bara i New York. Nu finns det åtminstone ett danskollektiv i varje större amerikansk stad. Enligt Regnault är många av scenens veteraner kritiska till dagens utveckling. Nu anordnas det flera ”balls” per vecka i New York för den som orkar, medan det förr i tiden kanske bara fanns fyra, fem stycken per år och förberedelserna pågick i månader.

Nuförtiden är det mer av ett löst organiserat party där kategorin Butch queens dominerar, det vill säga homosexuella män som inte äter kvinnliga hormoner. De som däremot äter hormoner kan tävla, eller som det heter, gå i kategorin Femme queen. Dessa fester går ofta under namnet Kiki functions som signalerar att det är något mindre än en äkta ”ball”, mer av en veckolöpande workshop.

–När jag besökte senaste Gay pride i New York så såg jag många unga voguedansare. Men mycket har ändrats förstås, det finns inte så många modersfigurer nu. När Paris Dupree dog i november förra året så försvann den sista av de legendariska mödrarna.

Hur många av de personer som du fotograferade lever i dag?

–Av de som är med i boken så har jag räknat ut att cirka två tredjedelar är döda nu, de flesta förstås i aidsrelaterade sjukdomar. Det var på många sätt ett oundvikligt öde, med tanke på hur dom levde, men det är ändå så oerhört tragiskt och hjärtskärande sorgligt. Gaykulturen har alltid legat i framkant, absorberat och reflekterat vår värld och gett tillbaka så mycket konst och glädje för alla att avnjuta. Jag saknar dom alla.