I en understreckare den 14 mars redovisar fil mag Carin Stenström resultatet av sina stilistiska studier, där hon jämför Bo Baldersons många deckare med Ebbe Carlssons polisroman ”Liket i lådan” som kom ut på Bonniers 1991
Rent formellt finns här onekligen en del likheter. ”Är det en tillfällighet, ett medvetet plagiat?” undrar Stenström och utvecklar sina funderingar kring Carlssons natur: ”Är det ett villospår av en person som älskade att klä sig själv i mystik? Eller är det en ledtråd, av en person som är väl medveten om att han ska dö, till gåtan Balderson?” Det är alls inte osannolikt att Ebbe Carlsson noga studerade Baldersons stilgrepp innan han satte sig vid skrivmaskinen för att knacka ihop ”Liket i lådan”. Carlsson var mycket receptiv och tog gärna efter dem han för tillfället beundrade. Ett tag talade han precis som sin lärofader i journalistik Bo E Åkermark, för att senare låta precis som Olof Palme. Man kunde också spåra drag av Carl Lidbom och Sverker Åström i hans respektlöst retfulla framtoning.
”Om Carlsson är källa och författare måste han rimligtvis haft någon som putsat stilen och skärpt berättarjagets profil”, skriver Stenström och föreslår att denna person skulle ha varit Bonniers förlagsdirektör, deckarspecialisten Åke Runnquist som dog 1991, ett år innan Ebbe Carlsson själv gick bort.
Det är ingen orimlig tanke att den stilistiskt känslige Åke Runnquist skulle ha petat i såväl Baldersons som Carlssons texter, vilket i så fall skulle förklara några av de likheter som Carin Stenström pekar på i sin understreckare. Men hela hennes resonemang faller som ett korthus eftersom hon inte tar hänsyn till tidsaspekten, det faktum att vi alla har varit små, så även Ebbe Carlsson.
När Bo Balderson debuterade med boken ”Statsrådet och döden” 1968 var Ebbe endast 21 år. På den tiden kände han knappt en kotte i Stockholm. Han var född i Göteborg 1947 och uppvuxen på Hisingen. Under gymnasietiden extraknäckte han som tidningsbud och redaktionsvaktmästare på Göteborgs-Tidningen. Under ett sabbatsår före studenten körde han bl a Göteborgs-Postens distributionsbilar.
Hans mamma var danska, och därför föll det sig naturligt för Ebbe att efter studentexamen söka sig söderut. Höstterminen 1968 läste han matematik vid universitetet i Köpenhamn, och 1969-70 bodde han i Malmö där han arbetade som journalist på SvD Det är en orimlig tanke att han i så unga år skulle vara identisk med den då redan politiskt initierade Balderson
Till Stockholm kom Ebbe Carlsson först 1971 som informationssekreterare vid Saco. Därefter arbetade han för Göteborgs Handels- och SjöfartsTidning till 1973, varefter han gick över till Dagens Eko.
Vi som lärde känna Ebbe redan då han var gymnasist i Göteborg, och sedan fortsatte att umgås med honom i Stockholm, fick ju även en viss inblick i hans ekonomiska situation. Ingenting tyder på att han skulle ha haft några extrainkomster som inte kunde redovisas. Om han verkligen hade skrivit Baldersonböckerna, vore det dessutom olikt honom att dölja sig bakom en pseudonym. Därtill var han alltför fåfäng.
Eftersom Ebbe levde efter mottot att snabbt lära känna alla människor, dröjde det inte länge förrän han var du och bror med många i maktens centrum. Han har själv berättat hur han som ung reporter första gången fick personlig kontakt med Olof Palme genom att helt fräckt erbjuda honom skjuts från den presskonferens de just bevistat. Palme lär ha uppskattat hans ungdomliga charm och dristiga rättframhet. Med dessa egenskaper i bagaget rekryterades han snart till jobbet som informationssekreterare vid justitiedepartementet.
När den socialdemokratiska regeringen föll 1976 fick Ebbe Carlsson en reträttpost som chefredaktör för Västgöta-Demokraten i Borås. Tre år senare flyttade han tillbaka till Stockholm som förlagschef för Tidens förlag, och 1984 blev han förlagsdirektör på Bonniers. Det var Gerard Bonnier som anställde honom, inte Åke Runnquist som Stenström uppger i sin text.
Bland alla dem som utpekats som Bo Balderson finns även den spirituelle Åke Runnquist, något som denne ihärdigt förnekade även inför vänner. På direkt fråga har han svarat ett bestämt ”nej”, med tillägget ”och jag ljuger aldrig!”. På frågan om han hade träffat Balderson svarade han ett lika bestämt ”ja”. Därefter berättade Runnquist hur han en gång spatserat med Bo Balderson i Hagaparken och råkat möta prinsessan Sibylla på promenad, varvid prinsessan hälsade igenkännande på Balderson. Det skulle hon inte ha gjort inför Ebbe Carlsson.
En av de få som känner Bo Baldersons identitet är Åke Runnquists sekreterare på Bonniers, Elisabeth Stern. Hon har dessutom presenterat den hemlighetsfulle författaren för Eva Bonnier, VD för Bonniers förlag sedan 1992. När detta skedde var såväl Åke Runnquist som Ebbe Carlsson redan döda. Allt tyder på att den gäckande Bo Balderson ännu lever. Han kanske till och med skriver böcker fortfarande, men nu i eget namn. Frågan är bara vilket?
